Hoppsan vilken miss

31 juli, 2015 1 kommentar
Okategoriserade

 

Hola!

Woops, så var det plötsligt fredag igen, så skönt.

Jag tycker alltid att första veckan efter semestern, när M börjar jobba, är så trist. Man är liksom van att vara på armlängds avstånd från varandra dygnets 24 timmar, och så plötsligt ska han gå till jobbet och vara borta från mig hela dagen…

Alltid samma separationsångest när strykbrädan åker fram på morgonen och kostymen dammas av efter sommarförvaringen. Och alltid samma varma känsla i hjärtat när jag följer honom med blicken där han går över gården mot jobbet den där första dagen. Den där lite vildvuxna kalufsen som blivit ljus i topparna under sommaren, och den där knallbruna nacken mot den kritvita skjortkragen. Love.

Man kan nog konstatera att han inte riktigt hade samma varma känsla i bröstet igår eftermiddag när han kom hem från jobbet…

Vid dagens slut promenerade han i vanlig ordning hemåt när himlen plötsligt öppnade sig och släppte alla sina fördämningar. Han blev dyblöt inom loppet av ett par sekunder och skyndade sig mot hemmet och värmen. Väl hemma visade det sig att jag hade glömt lägga ut en nyckel till honom (det var det sista han sa innan han gick på morgonen ”glöm inte lägga ut nyckeln om du åker någonstans”), så han kom inte in… Ett kort sms till mig, sedan dog hans telefon som grädden på moset.

Jag, mormor och Lillan var ute på en liten trevlig roadtripp i Västmanland vi. Långt bort i skogen och lyckligt ovetande om det trauma den stackarn genomled där hemma. Vi såg heller inte meddelandet förrän typ 45 min efter att han sänt det och då hade vi ytterligare bortåt 45 min bilkörning framför oss, innan vi kunde komma hem och släppa in den ”dränkta katten”.

Stackarn, vi har inte ens ett tak att söka skydd under på tomten.

Well well, lite tröstpussar från mig och Lillan gjorde i alla fall susen och strax var den lilla incidenten ett minne blott. Jag gissar att han tagit nyckeln med sig till jobbet idag…

Kram kram

Helena