Hehehe…det har inte precis varit någon rusning för att rösta på min blogg. 12 röster har jag fått. (Tack nära och kära!) Och tack ni andra som röstat!

Skulle någon fler vilja rösta på mig så här sista dagen skulle det vara himla kul.

HÄR kan ni gå in och rösta. Ähm, helst på mig då förstås men följ ditt hjärta!

Senast midnatt tror jag är det som gäller.

Imorgon blir det baluns i Haparanda och jag ska dit och motta folkets jubel.

Eller…jag menar…Snapp! Oj, är ni här? Jag drömde visst. Var var jag. Jo visst ja. I morrn blir det baluns i Happyranda och det ska bli kul att träffa andra bloggare. Det är ju ett släkte för sig. Vi säger ofta Mannen och 16-åringen och 14-åringen osv när vi pratar om våra familjemedlemmar. Vi fotar allt vi har för oss och tänker alltid det här kan jag blogga om när något händer. Och händer det inget bloggar vi ändå. Ni vet ju, ni som följt mig, att det händer inte så mycket kring mig men jag skriver ändå som en tok varje dag…

Såna kan vi vara vi bloggare.

Det ska bli spännande att se om mina bloggarfördomar stämmer.

Sen har jag en bekännelse. Jag är fåfäng. Jävligt fåfäng.

Jag visar inte gärna bilder där jag ser ful och tjock och sur och gammal ut.

Alltså sanningen!!? Mouhahahaha!!!  (Käften ärlighetspersiljan!)

Jag försöker iallafall minimera de attributen på de bilder jag väljer. Jag ska inte avslöja hur många bilder jag kan få ta ibland för att bli nöjd. (Käften sa jag ju!)

Stöööööön.

Ärlighetspersiljan, den där jävla typen som sitter på min vänstra axel vill nu visa en bild som jag inte alls vill visa. Men vad gör man med såna envisa typer.

Det är bara att acceptera och gå vidare. Hoppas att ni fort bläddrar vidare.

Alltså. Grejen är ju att man lär sig hur man ska vrida sig, strama upp sig, räta på krumryggen, hålla in magen, vinkla sig fördelaktigt och LELELELE! Så ser det riktigt hyggligt ut. Och det vill man väl? Se hygglig ut alltså.

Kameran ljuger väl inte. Det är mer jag som väljer bilder när kameran är snäll. Så den här bilden är ju också sann. Men inte mer sann än de andra där jag är nöjd. Allt är ju frågan om ögonblick. Och vi människor är ju gudskelov (eller kanske tyvärr) inte stillbilder. Vi rör på oss. Vi syns tredimensionellt och i verkliga  livet tillkommer så mycket annat. Röst, rörelsemönster, charm, tics, ögon, doft ja så mycket mera. Så att visa vem man är på en noga utvald bild blir ju aldrig rätt. Så därför visar jag nu denna jävla (nid)bild.

Så.

(Det var väl inte så farligt.)

Såna här bilder på andra kan fylla mig med stor ömhet. En kvinna som är lite rultig, som ser lite trött ut, som försöker se cool ut men inte lyckas alls. Man ser livet hon levt. Man ser den något krumma hållningen och det ger mig en varm och innerlig känsla. Åldrande är något vackert! Inte bara att åldras pampigt med några vackra rynkor och silvergrått hår men annars ståtlig och tjusig. Nä, åldrande när det inte alls är så smickrande. Lite valkar på magen, torr hud, glanslöst hår, krum hållning, trött känsla, den typen av åldrande kan jag tycka är så rörande och vackert. Jag och min syster kan flina åt varandras tantuppenbarelser som mer och mer ger sig till känna. Fast vi gör det på ett kärleksfullt sätt. Vi ser våra mostrar och vår mamma i oss själva. Tidens gång. Det är vackert. Trots att det ofta är något många av oss kämpar emot allt vad vi kan.

Sen tycker jag INTE att det är vackert på mig själv. Möjligen rörande.

NU ska jag sträcka på ryggen, dra in magen och LELELE!