Kategoriarkiv: La familia

Twins.

Måla väggar, måla möbler och så måla ansikten och hår. ALLT i mitt liv handlar om att måla just nu.

Efter slutstrykningen i sovrummet rushade jag hem för att hinna måla dottern inför ett haloweenparty. Siamesiska tvillingar skapade vi i ett nafs.Under stor tidsbrist sprejades hår och målades ansikten. Inte det mest perfekta jobbet kanske men de blev så fina ändå och var fnittrigt nöjda.Hm, undrar om tröjan kan komma till användning någon fler gång? Kanske vid första förälskelsen?Man attans vad svårt det var att gå iväg till partyt i kylan.

Skrytdags!

 

Jag bara måste skryta lite! Om nu något av mina andra barn läser det här (jag vet ju att ni gör det) så behöver ni inte tolka det som att jag jämför er på något sätt. Ni är bra på så många andra sätt och jag är jättestolt över er också. Men just det här som min femtonåring är bra på, det gör mig stolt och extra glad idag. Det är precis som det ska vara liksom. Jag var inte så här bra när jag var femton. Idag när han kom från sin prao på dagis började han med att dra soptunnorna tillbaka till gården. De har stått längs vägen under dagen för att sopbilen ska tömma dem. Han noterar alltså att de är tömda och drar tillbaka dem. När vi senare är och gör ett jobb på skatehallen som vi är involverade i, noterar han att han är hungrig, föreslår middagsmat, följer med in på Coop och tar kommando över inköpen. Väl hemma sätter han igång matlagningen i köket. Inget halvmesyr. Riktig matlagning med fina råvaror. Det tar sin tid och ingen får vara i köket och störa. (Utom fotografen idag.) När han lagat maten torkar han av bänkar ch diskar undan. Här är det läge för utropstecken tycker jag!Sen ropar han att maten är klar, vi äter och han tar undan sin och gärna andras tallrikar. Sköljer och stoppar i diskmaskinen. Sen, tro´t eller släntrar han in i badrummet, noterar att en tvättmaskin är klar, tömmer den blöta tvätten i tvättkorgen, ställer ut utanför badrummet och sorterar ihop en ny maskin med endast mörk tvätt och sätter igång den efter att ha hällt i kulörtvättmedel.

Det är så klockrent strålande hela vägen att jag mest bara dånar. Jag känner mig lätt och svävande av att uppleva att ett av mina barn gör så här alldeles av sig själv. Ibland glimrar de andra också till på hushållsfronten, men femtonåringen har liksom tagit det en nivå högre. Han har förstått att det inte går att göra punktinsatser när man har lust. Han har fattat att hushållsgöra är ett evigt återkommande arbete.

Så. Nu har jag fått skryta lite.

Det finns vissa som BARA roar sig och det oroar dem inte ett skvatt. Men det är förmodligen en mognadsfråga. Jag är säker på att det kommer!

Ny tonåring i huset idag.

Så har vi då tre tonåringar i huset. Nummer tre har tagit klivet in i den underbara tonårsvärlden. Vi ska fira honom med buller och bång först på fredag enligt eget önskemål för vem vill fylla tonåring en måndag? Denne tonåring är precis som alla sina syskon begåvad på många saker. Som till exempel att rita. Jisses vad han kan!

Häromdagen fick jag en perfekt anpassad gåva.

Så fin! En sprillans ny och vass morakniv i bästa färgen!

Visst är den fin!!!

Återupptäckt!

Molly har ett golv!!!

Jisses, det var länge sen vi  såg det! Så trevligt att stifta bekantskap med det igen! Hej golvet!

Som vi städat! Alltså denna dam skulle behöva rensa prylar. Hon är slarvigare än någon i hela familjen och det vill inte säga lite, så enda sättet för henne att inte stöka vore att vara prylfattig. Men hon älskar prylar. Hon har übersvårt att rensa. Så det blir nog fler gånger golvet försvinner. Fast just idag är det ett exemplariskt städat rum. Det doftar såpa och nyvädrat och tvättmedel. Så idag låtsas vi som att vi är nya människor och att Molly blivit en ordningssam tjej.När allt är i ordning är det härligt att titta på alla hennes grejor. Själv blir hon megakreativ när hon har nystädat. Och då blir det ju stökigt igen. Så det är liksom en naturkraft som är igång. Inget att göra nåt åt. Mot naturkrafter kan vi människor inte böja oss. Så saker får ha sin gång. Städat ska bli stökigt. Så är det bara.

Älskar man djur så trycker man in så många djur det bara går. Kaninen, hundar, katter och så Monkisar.Pikachusar. Och andra varelser.

Kanske borde vi ha vadslagning. Hur länge tar det för Molly att stöka sitt rum denna gång? 1) 1dag? X) 1 vecka? 2) 1 Månad? (Tips: En 1:a är ingen högoddsare, men det är definitivt 2:an)

Vågat göra hål!

Åsså har jag äntligen vågat spika i min nymålade panel. Ja, ny och ny. Det var väl i vårvintras jag målade den? Så det har tagit sin lilla tid innan jag fick lust att göra spikhål. Men nu känns det som hemma igen, när alla familjebilder är på plats. Det var bra att ta ner dem ett tag. De känns som nya nu. En del ramade jag om med gamla tapeter som bakgrund. Det kommer mera. Långt i från alla är upphängda. Jag ska pytsa ut dem långsamt.

Mamma bromsklossen.

Jag erkänner. Jag är en sådan där jobbig bromskloss ibland.

Som när märkeshetsen sätter sig i mina barns huvud. Nu har jag ”lyckats” med tre av mina barn (efter idog påverkan) så de är fullständigt obrydda i allt vad märken heter, ja, iallafall när det gäller kläder. Alla bryr sig vad de har på sig, de har sin egen bestämda smak, men de väljer till synes helt själva och kan falla för allt ifrån mataffärspaltor, svindyra märkesplagg, secondhandfynd eller egenkomponerade skapelser. Det är jag glad för. Det är strongt i denna märkesfixerade statusvärld vi lever i. De har alla en avslappnad stil och sunda värderingar.

Det var tre av dem. Den fjärde är mer påverkad. Vi har jämt diskussioner angående VARFÖR hon trängtar så förfärligt efter ett särskilt märke. VARFÖR måste det vara ”äkta” försöker jag få henne att reflektera över. Vill hon ha det för att få status, för att passa in, för att hon tycker det är snyggt, för att hon tror att det är bättre, för att hon gått på reklamen eller bara för att hon vill alldeles utan påverkan. Om hon bara är medveten om varför hon vill ha något som betraktas som äkta (jag ifrågasätter alltid tydligt det ordvalet) kan jag faktiskt ibland falla till föga och låta henne köpa det hon trängtar efter. Inte alltid, men ibland. För jag minns själv min längtan efter att någon enstaka gång få ha det ”alla” tyckte var bäst. Då kan man själv upptäcka att det inte är så magiskt som det verkar innan man fått det. Att aldrig få testa märkeskläder kan göra att suget blir ännu större tror jag. Jag är inte mot märkeskläder på något sätt, jag vill bara att man reflekterar över sitt begär. Att man väljer något efter eget huvud först och främst.

Nu senast har märkeshysterin gällt det egentligen fantastiska plagget mjukisoverallen.

Estet som jag (faktiskt) är kunde jag ju inte mer än stöna när de första dök upp på marknaden. Inte är de vackra. Lika lite som foppatofflorna som nu blivit var mans egendom. (Utom den här kvinnans.) Först var mitt motstånd alltså fulheten. Sen blev mitt motstånd priset. Därefter modehetsen, då ALLA skulle ha en sån. Senareblev mitt motstånd snobberiet, eftersom det var så viktigt att det var den ÄKTA mjukisoverallen som kostar långt över tusen kronor, och mitt förslag om att sy en till henne nobbades stenhårt.

Nix, då bromsade den elaka bromsklossen.

Så började det dyka upp kopior. Massor. Både piratkopior köpta utomlands och efterapningar som inte kostade mer än hälften så mycket.

Och nyligt dök det upp superbilliga på till exempel Ica maxi och vips var magin bruten. Nu har var och varannan dessa mjukisoveraller,både ”äkta och oäkta” och den här bromsklossen som är jag har mjuknat inför plagget.

Nu tycker jag att jag tänkte dumt där i början, för visserligen är de inte så vackra, men det är ju äntligen ett plagg som alla kan ha, tjejer som killar. Det är ett genusbefriat plagg. (Nästan.) Det är inte skapat för att framhäva några kroppsideal överhuvudtaget. Det är ett plagg för alla kroppsformer. Det är varmt och gosigt och lätt att skrota omkring i. Svårt att kissa i för tjejer förvisso.

Så bromsklossen är borttagen. För några veckor sen beställdes en stycken mjukisoverall i mellanklassläge och väntan har varit svår. Efter tre veckor kom paketet igår och lyckan var påtaglig.

Bromsandet kan faktiskt ha en funktion där också, att inte få det man vill ha på en gång, utan verkligen få längta och tänka igenom sitt nyinköp noga. Desto större blir glädjen.För att göra en lång historia kort. Mamman gick med på´t. Dottern överlycklig. End of story.

Och är ni riktigt snälla (och till exempel provar kommentera lite på denna nya bloggform som en del säger är jättetjorvig att kommentera på) så kanske ni får se hur denna ovanstående xxs mjukisoverall ter sig på bromsklossen. Jag kan ge en ledtråd: falukorv!

Kärlek!

Oj vad många gånger jag fått höra om hur jobbiga tonåringar kan vara!!! Det visste jag ALLT om innan det kom. För oh, ja, vad tonåringar kan vara jobbiga!!! På en mikrosekund har en rosenskimrande aura bytts ut mot ett åskmoln som blixtrar. Man hinner aldrig med. Jag står oftast kvar som ett frågetecken och undrar vad som hände när dörren smäller igen så att träpluggarna hoppar ut.

Det var ingen falsk marknadsföring där inte. De som berättat ljög inte. Arga tonåringar är ingen kliché. De finns. När man minst anar det.

Men det jag hört mindre om är hur otroligt fantastiska de kan vara. Ingen har berättat hur smarta och kloka och mogna och vuxna och vänliga och underbara och ansvarsfulla de kan vara mellan dörrsmällarna och åskmullren och blixtnedslagen. De kan vara förfärliga sanningssägare då man strippas in på livet och de vet allt om en och de vågar säga allt utan tanke på någon försköning eller förmildring. Skonsamt ärliga och klarsynta och även elakt träffsäkra trampar de på alla ömma tår de kommer åt. Men bara ibland.

Varför berättas det så lite om hur galet fina de är mellan varven? Hur kul det är att prata med en som är så vuxen och klok och som har kloka fräscha tankar om det mesta.

En annan sak som jag sällan hört talas om är hur härligt det är med all kärlek som spirar kring tonåringar och de som snart ska bli tonåringar. Deras förälskelser smittar av sig på hela stämningen i hemmet och allt blir liksom glatt och mysigt och fint. Det smittar av sig!

Det är helt ljuvligt att ha kära tonåringar omkring sig.

Alla ni som inte har större barn ännu, gruva er inte. Det är mest fantastiskt. Okej, alla dagar är verkligen inte rosenskimrande ihop med en tonåring, det kan jag intyga, men å andra sidan är alla dagar ihop med mig inte heller rosenskimrande, det kan både mannen och barnen intyga.

Till och med sårskorporna skvallrar om kärleken som spirar i vårt hus.

Life goes on.

För oss som lever går livet vidare. Sånt är livet beskaffat. Obevekligen.

Tuttis kompisar har sjungit och flygit och kvittrat som om inget hänt. Eller vad vet jag. Kanske har de ropat på honom. Jag är inte så bra på nyanserna i undulatspråket. De kanske har letat eftersom de flygit runt på lite nya ställen. Jag har väntat länge på att de ska landa på lampträdet. Jag har ju tyckt att det varit det perfekta stället för en undulat att sitta på. Det är bara Ollie som vågat sig på att landa på det konstiga trädet.Hoppas hon lyckas locka dit Scottie Pippen också. Jag är glad att de är två iallafall. Det finns nog inget sorgligare än en ensam undulat. De MÅSTE vara fler än en. Tre var ännu bättre. De höll sams hur bra som helst. Alla kurtiserade alla.Barnen vill att vi ska skaffa en ny tredje fågel, men jag har sagt att vi ska vänta. Kanske finns det någon lite stackare som blir ensam snart som vi kan ta hand om istället.

Det får ödet bestämma. Som när gula Ollie kom till oss.

Farväl, adjö.

Idag har det varit en ledsam dag då vår fina Tutti Frutti dog.

Han sjunger inte mer och kommer att saknas av oss och sina två fågelkompisar.

Vi har sagt hejdå och ska begrava honom vid körsbärsträdet imorgon.

Jag måste ha känt på mig att han höll på att lämna oss eftersom jag fotade honom bara några timmar innan jag fann honom på burgolvet.

Nu får han äta hur mycket hirskolvar han vill däruppe i fågelhimlen.Hejdå lilla fågel!

Villiga och ovilliga objekt.

Tre av mina fyra barn är helt ovilliga så fort en kamera kommer fram. Att de inte vill vara med på bild på bloggen är ju helt okej och förståeligt men att de vägrar låta sig fotas för familjealbumet är sååå frustrerande. Jag är ju ett med kameran och vill ha mycket bilder på dem i alla situationer. Men två av dem protesterar och vägrar i princip alltid att vara med på bild. (På senare år.) Den tredje har som (irriterande) vana att bara göra grimaser så fort jag försöker fota honom. Min kamera har ett litet ljud för sig då den ställer in skärpan så han hinner alltid ändra min. Jag lyckas aldrig överrumpla honom. Så jag får finna mig i att bara se såna här bilder på honom.

Denne grimaserande son har idag kommit hem från en skolresa till Göteborg. 17 timmar dit och 19 timmar hem. Sittandes på tåg. Vi är väl ett tappert folk häruppe är vi inte?

Imorgon kommer bloggen att få sitt nya utseende. Det kan hända att det påverkar åtkomligheten lite grann. Men fram till två ska det gå bra att se den. Sen kommer det nya.

Då måste jag lära om mig. Allt blir krångligt men bara för ett tag. Sen när jag lärt mig det nya kommer det att vara tusen gånger bättre. Äntligen får jag kategorier igen så att det blir möjligt att se på olika ämnen. Nu gäller det bara att kategorisera bra. Bench Monday blir ju en given kategori, men annars…Vad sjutton ska jag döpa de olika kategorierna till. Jag är ju så spretig…

Det tål att tänkas på.

Kommer ni på någon bra kategori får ni gärna tipsa mig. Kanske Pommac borde få en egen liten rubrik så kan jag lägga alla bilder på honom där. Bra för hans fanclub!