Kategoriarkiv: Sånt som är fint

Att leva i nuet.

När jag stressad som en osund människa körde mot huset där sovrummet jag inrett fanns såg jag plötsligt massor av svanar som samlats på en äng. Först tänkte jag åh vad jag längtar till den dagen då jag kan stanna och se på dem i lugn och ro.

Sekunderna efter tänkte jag, vänta nu. Vad håller jag på med? Svanar samlade på en äng hör inte till vardagsrutinerna. Stanna bilen för bövelen, öppna fönstret och titta på dem så länge du har lust. Vilket jag gjorde. Jag stod ett bra tag och lyssnade på deras trumpetande och njöt av den fantastiska syn jag bjöds på.Efter ett tag blev de oroliga och undrade om jag kanske var ett hot där jag stod med min bil alldeles tyst. Några av dem började lyfta från ängen och jag skyndade mig att starta bilen och köra därifrån.Plötsligt gick det upp för mig att svanarna antagligen vant sig vid att vi människor oftast är helt ointresserade och bara kastar en snabb blick ur sidorutan medan vi svischar förbi. Att stanna bilen och sitta och se på dem och lyssna på dem uppfattas som avvikande och hotfullt. De är inte van vid att vi ser dem. De brukar få vara i fred. Är det inte lite sorgligt? Ibland känner jag mig så långt bort från naturen att jag känner mig vilsen. Att vara en del av naturen är rogivande och det gör oss människor lyckliga tror jag. Att få stå och se och lyssna på svanar som samlats för att åka söderut är en ynnest som vi borde skatta högt. Vilken TUR jag hade!

Ljusfest i Luleå.

 

Just nu pågår en ljusfest i Luleå. Byggnader, träd, broar, ja allt möjligt, lyser upp i fina färger. Vi åkte in för att spana på festen och det var det fler som hade gjort. Det var nästan lika mycket folkvimmel som på nyårsafton när alla åkt in för att se på fyrverkerierna.

På museibyggnaden bjuds det på ljusshow varje kvart eller nåt. Världens skådespel där huset förvandlas till ett tecknat hus där allt kan hända och allt händer.


Passa på att gå ut i mörkret ni som bor i Luleå. Jag vet inte riktigt hur länge det här ska finnas men det gör kvällspromenaden till något helt annorlunda!

Barnsligt förtjust!

Jag är barnsligt förtjust i min rosa jacka. Det var egentligen dottern som behövde en ny jacka, hon växer ju så det knakar men så föll min blick på en rosa jacka bland alla svarta och mitt hjärta smälte och jag föll som en kägla när jag provade den. Såklart jag måste ha en rosa bomullsjacka! Jag trivs aldrig i de där sportiga glansiga sakerna som finns överallt. De där som signalerar här kommer jag med min fyratusenkronorsjacka, ni vet. Jag känner mig inte bekväm med såna jackor. Det passar inte med min övriga skruttiga image. hahahaha! Jag som är en skruttig person, eller iallafall trivs när jag känner mig lite skruttig. I ordet skruttig lägger jag in vardag, avspändhet, återbruk, sparsamhet och personlighet. Det är alltså vad jag menar med skruttig. Andra får gärna ha blanka fina jackor, men när jag tar på mig en sån blir jag obekväm och liksom fel. Jag är inte alls glansig av mig. Jag är inte så mycket mikrofiber och techno heller. Nä, några suveräna andningsunder till jackor behöver jag inte. En hederlig matt grövre bomullsjacka charmar mig mer. Att den dessutom var rosa fick mig på fall. Idag när jag var tvungen att åka iväg med mattehäfte och basketboll till min morgonglömske son kände jag mig som om jag var på väg till min gymnasieskola för att ha matte och spela basket…Ja, sånt kan en rosa jacka ställa till med!

Jag gillar.

 

Monki, klädbutiken med ungt mode som det står i Wikipedia. Fast vadå, kläder som kläder, vem som helst kan handla där, ung eller gammal. Gillar man det så gillar man det. Själv köper jag sällan kläder, mest secondhand. Jag gillar mest deras helhetstänk där man tänkt på alla detaljer från klädställningar, belysning till etiketter och påsar. Vågiga hyllor, färgglada kupoler över borden, stjärnor i taket, starka färger, cerise, gult, svart. Härligt lekfullt med lite Alice i Underlandetkänsla. Det är en upplevelse att gå in där. Provrummen är som att färdas i rymden. När man går in i ett provrum suddas gränserna ut. Omgiven av speglar ser det ut som att jag landat mitt i en främmande galax omgiven med ett oändligt stjärntak. Nä, jag ser knappt kläderna jag provar, men vem bryr sig!Bild lånad här. I helheten ingår webbplats och tidning och till och med teve. Monkiteve där bland andra en av mina favoriter Elsa är med på ett hörn. Kolla!

Jag gillar verkligen när man vågar vara lite annorlunda och erbjuda nåt som känns lite fräscht och nytt, även om butikerna nu funnits ett bra tag och till och med blivit uppköpta av H&M.

Modebilderna erbjuder också lite nytänk och charmigt. Här har jag har fotat lite ur den senaste tidningen.

Till och med kvittona är annorlunda.


Min dotter var på kalas igår och hon skulle absolut ge två mjukisfigurer  från Monki till sina firande kompisar. Sen kunde hon inte motstå att köpa en till sig själv också. Först var det meningen att jag skulle sy nåt liknande till alla, men den där tätt återkommande ovälkomna Tidsbristen valde att komma på besök och slå sönder alla planer.

Jag tror att det är Ikmo som flyttat in hos oss nu.

Och nej, det här är inget reklaminslag för Monki. Jag gör aldrig reklam. Jag skriver om det jag gillar. Ni ska veta att det nästan dagligen trillar in mejl från olika företag som förmodligen gjort det till en stor del av sin marknadsföring att mejla bilder och tips på varor som de vill att bloggare ska skriva om. Ibland med erbjudanden om något i utbyte. Men jag nappar aldrig. Nix. Så ni vet.

Pelargonernas höjdpunkt.

För typ en månad sen ställde jag in alla pelargoner i växthuset och så glömde jag bort dem! Nästan helt och hållet. En vecka in i september kändes odlarlusten ljusår bort och omvägen via växthuset har inte lockat då det mest regnat hela september. Så en solig dag för några dagar sen gick jag dit iallafall och döm om min förvåning när de blommade som galningar. Utan vatten i tre veckor och  med rätt låg temperatur om nätterna blev klimatet tydligen perfekt. Det var mer blomklasar än jag någonsin skådat på allihopa. Jag pockade in så många som rymdes i huset utan att det såg överfullt ut och nu njuter jag av fägringen varje dag. Det är toppen att göra misstag som blir lyckträffar.Det som inte rymdes i huset har jag satt i uteförrådet vid ett fönster. Där står de som i en djungel och blommar som tokar. När någon slutar blomma inne går jag bara och hämtar en som har sin blomhöjdpunkt.Blommor som sköter sig själva när jag gör annat är de bästa!

Gäsp!

Är galet trött just nu, men kastar ändå in ett litet inlägg som en liten avrundning av kvällen. Det är bra att varva ner. Jag tänker tusan att det skulle komma en sån där virusbassilusk flygande i luften just nu. Varför kan man inte få bestämma själv när man ska inkvartera de där små liven?

Idag i grannstaden hade jag en halvtimme att slå ihjäl medan jag väntade på tre glada 11-åringar som passat på att följa med mig till (ett av?) Sveriges roligaste äventyrsbad, Nordpolen. De hade ledigt halva dagen från skolan och spenderade gladeligen tre timmar svischande ner för vattenrutschbanor, snurrandes i virvlande forsar och annat vattenbus.

Den där lediga halvtimmen spenderade jag med att besöka några secondhandbutiker jag hittade. På ett av ställena fanns en helt underbar hurts. Jag föll pladask, men jag köpte den inte. För var tusan ska jag ha alla saker jag förälskar mig i? Det blir ju knökfullt i huset till slut. (En del tycker nog att det knökar redan nu.) Men likväl bonkar hjärtat lite extra nu när jag ser den på bild. Kanske borde jag skapa plats för den ändå?

Jag frågade damen i butiken om hon visste var den kom ifrån och hon sade att den kom från ett gammalt hem och att detta skåp ägts av ett barn i det hemmet Någon som var barn på 40-talet skulle jag tro. Otroligt charmigt och nött och trasigt och alldeles alldeles betagande. Jag vet inte varför jag föll för det, det var liksom något med de där barnen som klippts ur tidningar och tapetserats på. Tomten med säcken, julrosen, hundarna…

Det är som att få känna sig delaktig i ett barns drömmar och fantasier. Det känns som ett lyckligt skåp. Den som ägt den verkar ha haft samma lust till att dekorera saker som jag har.

Jag faller verkligen alltid för de mest konstiga saker!

Är det någon fler än jag som ser charmen i detta?

Labradoren som åkte tunnelbana.

Har ni läst om labradoren som rymde från dagmatte och tog tunnelbanan och hoppade av vid rätt station?

Hundar är kloka djur, det har jag vetat länge, och det är alltid lika kul när det gör nåt som bevisar det. Bild lånad från DN. Läs hela historien här.

Kärlek!

Oj vad många gånger jag fått höra om hur jobbiga tonåringar kan vara!!! Det visste jag ALLT om innan det kom. För oh, ja, vad tonåringar kan vara jobbiga!!! På en mikrosekund har en rosenskimrande aura bytts ut mot ett åskmoln som blixtrar. Man hinner aldrig med. Jag står oftast kvar som ett frågetecken och undrar vad som hände när dörren smäller igen så att träpluggarna hoppar ut.

Det var ingen falsk marknadsföring där inte. De som berättat ljög inte. Arga tonåringar är ingen kliché. De finns. När man minst anar det.

Men det jag hört mindre om är hur otroligt fantastiska de kan vara. Ingen har berättat hur smarta och kloka och mogna och vuxna och vänliga och underbara och ansvarsfulla de kan vara mellan dörrsmällarna och åskmullren och blixtnedslagen. De kan vara förfärliga sanningssägare då man strippas in på livet och de vet allt om en och de vågar säga allt utan tanke på någon försköning eller förmildring. Skonsamt ärliga och klarsynta och även elakt träffsäkra trampar de på alla ömma tår de kommer åt. Men bara ibland.

Varför berättas det så lite om hur galet fina de är mellan varven? Hur kul det är att prata med en som är så vuxen och klok och som har kloka fräscha tankar om det mesta.

En annan sak som jag sällan hört talas om är hur härligt det är med all kärlek som spirar kring tonåringar och de som snart ska bli tonåringar. Deras förälskelser smittar av sig på hela stämningen i hemmet och allt blir liksom glatt och mysigt och fint. Det smittar av sig!

Det är helt ljuvligt att ha kära tonåringar omkring sig.

Alla ni som inte har större barn ännu, gruva er inte. Det är mest fantastiskt. Okej, alla dagar är verkligen inte rosenskimrande ihop med en tonåring, det kan jag intyga, men å andra sidan är alla dagar ihop med mig inte heller rosenskimrande, det kan både mannen och barnen intyga.

Till och med sårskorporna skvallrar om kärleken som spirar i vårt hus.

Snuvig och glömsk!

Ja, vän av ordning har ju säkert märkt att jag inte alls hållt mig till mitt nya schemalagda bloggande. Jag skyller på att det blev nyheter på bloggen och jag har haft fullt upp med att klara av att över huvud taget skriva ett inlägg. Kanske blir det bättring, kanske inte. Jag är inte riktigt nöjd med mina ämnen så jag fnular på andra idéer.

Jag kanske också kan skylla på att jag faktiskt är dunderförkyld och mest vilat hela dagen idag så vidare mycket till inspiration har det inte blivit. Lite städning av tomten och så en hel del avsnitt av Mad Men del 4. Den blir bara svartare och svartare.

Jag vet inte hur det är med er men jag har vissa saker som jag alltid faller för. Apor är en sån sak. Jag är mycket förtjust i apor. Schimpanser, gorillor, orangutanger och alla de andra. Det är inte alls så att jag samlar på apor och fyller mitt hem med dem, nej, inte så. Mer så att jag alltid dras till historier med apor, bilder med apor eller nyhetsatriklar med apor. Det är något i deras blick. Något med deras uppsyn. Och ja, några apor har det kanske blivit genom åren, men de är max ett dussin. Och många kommer från barnens leksakslådor. Schimpansbroderiet snubblade jag på för nåt år sen och det kunde jag bara inte motstå. Vem kommer på idén att brodera apor? Det måste vara en mycket sympatisk person!

Igår hittade jag det här i en tidning. Schimpanser som plågats på ett laboratorium i djruförsök. I många många år har de hållits fångna, men nu tydligen släppts ut i friska luften i alla fall.

Ser ni att de ler? Underbara djur.

Jag hatar verkligen djurförsök!