Klänning.

Har jag visat min snygga långklänning? Ett fynd för många månader sen. Tyvärr för liten på mig. Just nu. Hrm. Det är precis så man inte ska göra, ha för små kläder som man hoppas komma i. Inte enligt fengshuiläran iallafall. Eller om det var någon annan lära. Så fort jag gör mig av med såna kläder blir jag smalare sägs det. Det finns så många sanningar.

Jag vet att jag går ner när jag börjar motionera mera. Men det är ju så jobbigt. Långa hundpromenader räcker inte. Det måste till något mer och jag har varken tid eller motivation. Någon som har lite att ge bort? Motivation alltså, tiden finns ju där konstant, bara motivationen finns. Har ni tänkt på det där med tid. Man säger att man inte har tid. Till en massa saker. Men tid finns det ju massor av. Hela tiden. Tid är ju det enda som finns. Så när vi säger att vi inte har tid med något då ska vi istället titta på vad vi faktiskt har tiden till. Det är där vi hittar tiden. Och så kanske man måste inse att tiden inte räcker till allt.

Luftbubblor.

Nu har den andra lilla glasfotslampan låtit sig övertalas att ställa upp på bild. Här är hon den lilla sötnosen. Tung glasfot med fina luftbubblor i. Jag minns inte varför jag ställde undan den och den jag visade häromdagen. Båda två har bott i en låda i garaget med typ ett dussin kamrater av olika slag. Kanske blev jag less på att släcka lampor. Jag har ju redan typ en miljon små lampor i varje rum. Det tar sin lilla tid att släcka och tända. Om tio år behöver jag säkert bara snäppa med fingrarna så tänds alla lampor av sig själv och då kanske jag kommer att minnas med nostalgi hur mysigt det var att gå runt att tända alla små vänner.

Jag pratade med en man igår som har teorier om det mesta. Intressanta ovanliga teorier om hela världsbilden, eller till och med om hela universum. Han vände upp och ner på många saker i mitt huvud precis som vanligt när jag möter honom. Till exempel har han en teori om att en slags mörkrets makter håller oss människor nedtryckta med hjälp av till exempel fyrkantiga hus, ogästvänliga miljöer, trista jobb, meningslösa sysselsättningar som dumma teveprogram, datoranvändandet, den ständiga uppkopplingen osv osv osv. Han menade på att vi nu nått nedförsbacken och att allt nu rasar ned mot mörkret i en rasande fart. Vi kan snart inte stoppa tåget. Även om mycket av hans teorier är för svåra att ta in och av en del betraktas som ren gallimattias bir jag alltid väldigt påverkad av hans livssyn. Han är så övertygad om allt han ser och har förklaringar på alla sina tankar. Man skulle kunna prata med honom i hur många timmar som helst och det väcker bara nya frågor hela tiden. Jag tycker om att utmana mina tankar och höra helt nya saker och nya sätt att se på allt. Det är nog inte lätt att vara så övertygad som denne man är i en värld av skeptiker och så kallade realister. Men VAD är sant och ickesant? Vem bestämmer vad som är verklighet och vad som är fabler? Vet vi allt som vi tror oss veta och måste det finnas bevis på allt som finns? Hur vet vi att det som vi kan bevisa är det enda som är verkligt? Tänk om vi bara inte hittat rätt metod att bevisa det vi inte kan bevisa? Tänk om vissa saker inte går att bevisa men finns ändå? Såna frågor väcker han i mig. De flesta som talar om denne man fnyser lite och säger att han lever i en fantasivärld, men jag får alltid en känsla av att här har vi en man som släppt alla fasader och barriärer och därför når till bottnar och höjder som vi andra aldrig når. Vi har så många spärrar och ramar att vi inte ser något alls förutom det vi blivit lärda att se. Det handlar inte så mycket om spöken och andar och sånt, utan mer om hur världen är uppbyggd. Är det verkligen så som vi tror att det är eller finns det andra dimensioner som vi inte når för att vi vet för lite och kanske till och med är för rädda att forska i? Finns huset jag bor i verkligen? Är trädet där verkligen ett träd? Finns jag på riktigt? Ja, ni fattar, han väcker frågor till liv som jag inte ens visste att jag haft. Det är spännande att möta människor som verkligen verkligen vågar kliva utanför lådan. Fantasier eller inte? Vem är jag att veta!

Danska serier och vacker film.

Ni missar väl inte de två danska serierna som går just nu. Bron som jag tipsat om tidigare och så Den som dräper som går på måndagar i fyran.

Jag har vurmat för dansk film länge nu. Älskar språket, den ofta speciella murriga scenografin och sättet att göra film, med små enkla medel. Det känns som att danska skådisar är naturbegåvningar! Det märks att Danmark är ett litet land för många ansikten dyker upp lite här och var i de flesta produktioner. Men det är bara positivt eftersom många av dem är mina favoriter. Jag blir bara glad då jag ser dem! En som känns ny är hon som har huvudrollen i Den som dräper, Laura Bach. Riktigt bra är hon! Den som dräper är riktigt ruggig. Den handlar om seriemördare, riktigt läskiga sådana. Hu, igårkväll när jag skulle släcka ner huset innan jag lade mig var jag riktigt skrajsen. Första gången jag var mörkrädd på år och dag. Jag gillar att bli skrämd. I gårdagens avsnitt mördades bara rika, snygga människor som bodde i superlyxiga hus med idel dansk design. Det var mördarens urval. Då fick ju dansk möbelindustri lite reklam också och tittarna fick njuta av vackra designmiljöer.

På söndagkväll när jag efter en osannolikt kort söndag stod och plockade med tvätt framför teven fastnade jag framför en film som jag inte hade någon koll på alls, The Reader med Kate Winslet. Sååå bra och sååååå vacker! Jag blev helt förälskad. Jag hade väl missat tjugo minuter men hann nog förstå det mesta i allafall. Jag måste absolut se om den och njuta mer av miljöerna och det vackra filmfotot.

Lägenheten hon bodde i är bland det vackraste och sinnligaste jag sett. Jag älskade varje vrå. Notera att det är en svensk tapet i sovrummet…! Tapetnörd som jag är känner jag förstås igen den från Gysinge Byggnadsvårds sortiment.

Jag och mitt hår.

Jag kommer alltid till en punkt då jag tycker att mitt hår är katastrof och då måste jag göra något på en gång annars döööör jag liksom. Håret är grejen. Ser mitt hår katastrof ut då spelar resten ingen roll. Nu i helgen var mitt hår katastrof. Fullt av gråa strån, dassig nyans, matt, livlöst. Som tur var hade jag två paket toning hemma så det blev paniktoning. CopperRed hette färgen och det passade ju perfekt eftersom mitt hår alltid varit den färgen naturligt. Ja, inte längre…naturligt.

Jag tonade och blev MÖRKbrun. Öööh?

Skit också. Jag blev rackarns missnöjd och så skulle vi spela in ett avsnitt av Budgetfixaserien i dag på morgon. Attans liksom! Mixtra med håret dagen innan! Hur dum får man bli?

Men så efter några timmar med irriterande ögonkast i spegeln vande jag mig vid anblicken av mig som mörkbrunhårig och barnen gick omkring och strödde komplimanger och tyckte att jag dööööööööfin, så till slut trodde jag på det.

Ja jisses. Såna bagateller som kan uppta ens universum ibland!

Jag försökte fota men kameran vägrar gå med på mörkbrunt. Den envisas med att visa mitt hår som det brukar vara. Kopparrött. Kanske är det kameran som visar verkligheten och jag och mina ögon och spegeln som visar min hjärna något annat. Allt är bara en chimär. Ett fantasifoster. Men så länge kameran faktiskt är så här snäll så får det passera. När den visar en trött, plufsig, blek variant av mig själv då är jag mer skoningslös. De bilderna är ren och skär lögn och hamnar inte i bloggen. En lögnaktig kamera tillåts bara när den ljuger åt rätt håll. Som nu. Faaan vad den ljuger. Så här snygg är jag INTE.

Inte hittade jag några kläder att ha på mig heller som jag trivdes i. Tills mina ögon föll på min fina vintageklänning från 60-talet. Tänk om…jo. Så fick det bli. Fram med saxen och vips hade jag skoningslöst klippt av den till en tunika. Och jag trivs JÄTTEbra i den nu. Jag tror inte jag ångrar mig. Inte förrän i sommar iallafall.

Förresten! Snart kommer jag att flytta min blogg. Sköna Hem ska ta bort alla sina bloggar. Min blogg kommer därför snart att dyka upp på Family Livings hemsida istället. Jippi! Jag hoppas ni hänger med dit! Jag meddelar förstås när det händer! Men tills dess syns vi här som vanligt.

Inspiration!

Jag har en mejlvän som outröttligt skickar bilder till mig när hon ramlar över nåt som hon tror är i min smak. Det är jättekul och ofta döper hon bilderna till persiljesovrum eller persiljesoffa eller liknande. Färgglad inspiration lånat från den outtömliga inspirationskällan som finns därute på nätet.

Visst är det underbart! Humor, färg, skönhet och glädje i ett härligt urval. Tack Helén!

Längtar till den släpps.

Snart kommer Kronjuvelerna ut på DVD. Längtar efter att få återse de mysiga miljöerna i det fattiga huset. Som oftast i filmklichéerna var det fattiga hemmet mysigt, kärleksfullt och vackert medan det rika hemmet var kallt, ogästvänligt och kärlekslöst. Här hade den som gjorde scenografin tagit i från tårna för att göra mysigt i det fattiga hemmet. Det var magiskt. Staketet av grenar med kaffepannor på, härliga lampor med fransar och gamla nötta murriga übervackra tapeter. Lovely. Som sagt. Längtar.

Nu ska jag hoppa i säng. Denna dag började med att jag hällde fil i kaffet istället för mjölk, den fortsatte med att barnen busade så att min älsklingstavla från Karins Konstgrepp ramlade i golvet och gick sönder, jag åkte till stan för att fotografera utan kamera, jag skulle ringa hem till sonen med kompisar så att de kunde ringa till pizzerian och beställa pizzor som jag skulle plocka upp på hemvägen men fick slut batteri, mitt kort fungerade inte när jag stått i matkassekön, men funkade fint när jag gick till bankomaten sen, jag tog ascoola bilder i provrummet på Monki som jag sen råkade radera och sådär har det hållt på hela dagen och kvällen.

Så en gott råd. Häller du fil i kaffet på morgon, ta och kryp ner under täcket igen.

Ljusfest i Luleå.

Just nu pågår en ljusfest i Luleå. Byggnader, träd, broar, ja allt möjligt, lyser upp i fina färger. Vi åkte in för att spana på festen och det var det fler som hade gjort. Det var nästan lika mycket folkvimmel som på nyårsafton när alla åkt in för att se på fyrverkerierna.

På museibyggnaden bjuds det på ljusshow varje kvart eller nåt. Världens skådespel där huset förvandlas till ett tecknat hus där allt kan hända och allt händer.

Passa på att gå ut i mörkret ni som bor i Luleå. Jag vet inte riktigt hur länge det här ska finnas men det gör kvällspromenaden till något helt annorlunda!

Granny Chic

Sånt här tantlampor har jag alltid vurmat för. Den här glasfoten och en till som inte ville vara med på bild grävde jag fram ur mina gömmor i morse. Nu när vintern närmar sig vill jag tända massor av lampor. Ju mer mormorsaktig desto bättre!

(Men sablar vad dåliga bilder! Jag blir galen på skärpan som vägrar samarbeta!!!)

Bara några bilder från nuet.

Mina ikoner.

Det finns några skådisar som alltid känns intressanta för mig. Om de är med i en film spelar det nästan ingen roll hur filmen annars är. Deras strålglans gör att jag alltid älskar filmerna ändå. Juliette Lewis är en av dessa ikoner.Jag vet inte varför men hon får väldigt ofta spela truliga, lite missanpassade kvinnor. Jag avgudar henne och i helgen ska jag se en film från 1993 med henne som jag inte sett. Kalifornia, där hon spelade mot sin dåvarande pojkvän Brad Pitt. Längtar redan!

Lia Boysen är en annan kvinna med stark stjärnglans. Å vad jag gillar henne! Hennes röst, hennes blå utrycksfulla ögon. Allt hon gör blir så bra! Nästa ikon Nicole Kidman som jag gillat i massor av år, ända sedan rollen i den spännande serien Bangkok-Hilton.  Alla filmer hon är med i sitter jag som klistrad vid. Det är något med hennes röst som är så unikt och behagligt.

Amanda Ooms påminner mig på något sätt om både Nicole och Lia fast är naturligtvis alldeles tillräckligt personlig precis som hon är i sig själv. Hon har något som gör att jag vill se mer och mer av henne. Hon lyser av sig själv precis som alla dessa kvinnor.

Har ni några speciella favoriter som ger er den där känslan av genuint välbehag och en lust att få mer av dem?