Adoption….

Adoption…

Jag har en stor familj om man tittar på hur många syskon jag har. Liam har en moster och tre morbröder. De har alla en väldigt bra kontakt och han känner sig trygg med dem alla. 

Men en sak som har gjort lite ont i mig är att Liam inte har några mor- eller farföräldrar. Han har visserligen en farmor som är  livet men då hon bor i USA så träffar han henne bara en gång per år. När min mamma levde var han väldigt mycket med henne, hans mormor. De gjorde sådant som bara en mormor och ett barnbarn kan göra tillsammans. Hade den där alldeles särskilda speciella relationen. Att vara med mormor var ju på ett helt annat sätt än när han är med mina syskon. Det är speciellt med mor- och farföräldrar. Barn behöver umgås med generationen äldre än sina föräldrar. Det är min fulla övertygelse att de behöver detta. Ofta har mor- och farföräldrar ett annat lugn än man själv som förälder har. De har alltid tid, 100% fokus. Och det är väl det som är det viktigaste.

Sedan min mamma gick bort har jag tänkt mycket på detta. Att Liam skulle behöva fler ”äldre” människor i sitt liv. Men det finns inga runt honom som han står nära.

Förutom mina gamla grannar Gunilla och Dan….

Och nu ska ni höra vad som hände för ett litet tag sedan. Gunilla och Dan är ett par i sextioårsåldern som är mina före detta grannar. De bodde i samma trapphus som jag när jag bodde i Täby. Liam brukade springa upp till dem små stunder för att prata en liten stund eller bara vara. Och på sista tiden har Gunilla och Dan hjälpt mig lite med att sitta barnvakt. Liam älskar att vara där. När jag ska lämna honom får jag inte ens följa med in i lägenheten, jag måste lämna honom utanför så ska han gå in själv. De har det jättemysigt, pratar om en massa saker, bakar bullar och gör annat som Liam älskar att göra.

Så en dag när Liam är hemma hos Gunilla och Dan säger han: -Eftersom jag inte har någon mormor och morfar. Kan inte ni vara min mormor och morfar då? Kan inte jag få vara ert barnbarn?

Kan förstå Gunilla och Dans förvåning. Men de kände sig oerhört ärade att han överhuvudtaget frågade dem. Gunilla berättade detta för mig och sade att hon då hade svarat Liam att hon hemskt gärna vill vara Liams mormor. Hon frågade då mig om vad jag kände för detta. Och självklart så kändes det inte bara bra. Det kändes fantastiskt. Ungen hade helt enkelt adopterat sig en mormor och morfar. Helt själv hade han fixat dem! 

Och här har jag suttit och funderat och grubblat på att Liam borde ha några fler äldre människor i sitt liv, så går han och ordnar det själv. Min älskade pojke!

Så då var det klart! Nu har Liam en ny mormor och en ny morfar. Adoptionen är klar! Mormor Gunilla och morfar Dan! 🙂 

Kram

/Laila

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..