Ett trevligt möte…

Det som slår mig varje gång jag är i USA är hur artiga och trevliga amerikaner är. Man hälsar på varandra, ursäktar sig, ler mot varandra, håller upp dörrar. Ja, det är ett väldigt väluppfostrat folk måste jag säga. Tyvärr kan man inte säga det samma om oss svenskar. Vi hälsar nästan aldrig på främmande människor som vi passerar på stan. Om någon råkar gå in i dig så säger de nästan aldrig ursäkta, eller förlåt. Folk tittar för det mesta ner i marken och tänker bara på sig själva. De enda som hälsar på folk som de inte känner är hundägare som är ute och går och möter en annan hundägare med sin hund. Det är inte förrän man känner varandra som folk vågar vara sig själva och visar sina trevliga och vänliga sidor. För vi svenskar är ju i grund och botten väldigt snälla, hövliga och trevliga, men vi visar det inte för främmande. Det finns såklart undantag men jag vågar nog mig ändå på en liten generalisering här. Detta blev extra tydligt för mig när Liams pappa kom till Sverige. Han berättade då om allt detta och hur han upplevde oss svenskar och efter det tänkte jag lite på det mer och upptäckte då att det verkligen var så. Men å andra sidan är svenskar väldigt ärliga och genuint trevliga till skillnad mot amerikanarna. De kan ofta vara falska i sina komplimanger och överdriva en smula i saker de berättar. Så det finns ju ingen som är perfekt. En kombination hade varit den bästa 🙂

Men vad som då är så trevligt med den här vänligheten och artigheten gör att man väldigt snabbt lär känna nya personer som man aldrig skulle lärt känna annars. Det kan handla om att man i slutändan fått sig en ny vän eller en ny affärsbekantskap om man bara vågar prata lite med omgivningen. Det har hänt mig väldigt många gånger.

Och det hände mig senast häromdagen. Jag stod vid receptionen vid hotellet och väntade på en person en liten stund. Där stod också en man i femtioårsåldern och väntade han med (det visade sig senare att han väntade på sin fru). Vi började prata med varandra och han var väldigt trevlig. Han frågade tillslut vart jag kom ifrån och när jag svarade Sverige blev han eld och lågor. Han berättade då att han och hans fru planerade att åka till Sverige snart då de hade hört talas om vår vackra skärgård. Han frågade också vad jag jobbade med vilket jag berättade och det visade sig att hans fru också jobbade inom musikbranschen med nästan liknande saker vilket var lite lustigt sammanträffande tyckte jag. Vi fortsatte att prata om skärgården och annat och hade det väldigt trevligt. Det slutade så att vi kom överens om att de skulle kontakta mig och min man när de kom till Sverige så skulle vi visa dem skärgården. Då säger den här mannen att om vi någonsin vill besöka något Disneyland så är det bara att kontakta honom så kan han fixa biljetter till oss för han frus morfar var nämligen ingen mindre än Walt Disney själv. Herregud tänkte jag! Det kändes ju jättelustig och konstigt och roligt! Vi får se om vi nappar på hans erbjudande… det får tiden visa.

Nu längtar jag efter min man och min son. Kommer hem i övermorgon. Hade så gärna lagt upp bilder på vad jag köpt till Niclas i födelsedagspresent och även saker till Liam som också snart fyller år. Men då blir det ju ingen överraskning för dem. Får visa efter de har fått dem istället.

/Laila

  1. Karin skriver:

    Tack Laila, för att du tar upp det här!!

    Jag tycker att det är såå tråkigt att vi bufflar oss fram här i Stockholm utan att säga förlåt! Och innan man ska passera någon för nära så kan man väl säga ”ursäkta mig”?
    Hur svårt kan det va?
    Mest påtagligt blir det när man precis varit utomlands, då märker man hur ohövliga vi svenskar är mot varandra.
    Så onödigt 🙁
    Jag har bott i USA två gånger och det är så trevligt när nån främling säger hej till mig när man passerar varandra i parken, eller att man säger ”excuse me” när man går mellan mig och den varan jag tittar på i livsmedelsaffären. Så artigt och trevligt!
    En gång var det en liten pojke som råkade cykla lite för nära mig, och han vände om, cyklade tillbaka och bad om ursäkt 🙂

    Vi behöver ju inte var lika artiga som dem, men vi kan väl i alla fall säga ursäkta mig innan man passerar och förlåt då man råkar bumpa in i nån.

    Kan vi inte starta en ”Vara Artiga Mot Varandra – Kampanj”?

    Du kan hålla i den, Laila?

  2. MaggiM skriver:

    Skriv din kommentar här

    Har varit mycket i USA, och dom flesta hälsar inte mer än vad vi gör. De som hälsar är människor som lever på sin dricks!!

  3. Håller med, vi pratade om samma sak senast igår, vi har ett hunddagis och på varje promenad hälsar någon på oss, när vi kommer med sisådär 10 hundar eller fler.. 🙂
    väldigt trevligt så tänkte ha en dag då vi hälsar på alla vi möter 😉

  4. Japp så är det här i USA och det gillar jag skarpt! Visst kan det bli lite mycket ibland med alla How are you? Love you och sånt, men jag gillar det ändå. Man blir glad och folk ler. Jag är så amerikansk till mitt sätt när jag är i Sverige och jag märker att vissa av mina kompisar blir chockade om vi är ute och jag börjar snacka med okända. ha ha

    Marie
    Mitt liv i USA

  5. Skriv din kommentar här!

    När man är i Tyskland hälsar alla på varandra. Bor man på hotell eller träffar i en hiss hälsar man såklart. Varför gör inte vi svenskar det???

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..