Förbannad på mig själv!

Liam och jag äter kvällsmat…

Vaknade med en träningsvärk som hette duga!! Usch, känner verkligen att jag lever idag, kunde nästan inte lyfta armarna på morgonen så man kan säga att den träningen bet.

Idag var jag ute och gick en promenad. Och jag har ju tidigare här på bloggen skrivit om att jag tycker svenskar är så tråkiga som aldrig kan hälsa på varandra. Om man inte känner varandra så hälsar aldrig folk på varandra, man stirrar bara ner i backen eller stirrar tyst på varandra när man möts och det tycker jag är så dåligt rent ut sagt. Som jag nämnt tidigare så är det nästan bara hundägare som hälsar på varandra om de möts även om de inte känner varandra. Och idag var jag med om en sådan situation igen och jag blev förvånad över mig själv. Jag var som sagt ute och promenerade, helt ensam och det var inga andra människor ute heller. Då möter jag plötsligt en kvinna som är ute med sin hund, vi närmar oss varandra. Jag ser att hon tittar på mig och ser på hennes kroppsspråk och ansikte att hon liksom laddar för ett vänligt: -Hej! Strax innan vi möts och det är läge för henne att säga hej så viker jag plötsligt bort blicken och tittar ner i backen. Kvinnan kommer av sig och får aldrig chansen att säga hej. När hon passerat så lyfter jag upp huvudet igen och då plötsligt fattar jag vad jag har gjort. Jag har betett mig på samma sätt som alla andra introverta svenskar jag har klagat på. Så kommer känslan inom mig att ”Nej, jag är inte sån, nu tror hon att jag är sån, ska jag springa tillbaka och säga hej?” Såklart att jag inte kan, då skulle hon tro att jag var galen. Och vad skulle det göra för nytta hon är ju långt borta nu och har säkert glömt mig, men jag vill ju inget annat än att säga hej, ska jag bara springa tillbaka och säga ”Hej” och sedan vända och fortsätta hemåt? Nej det går inte! Men jag blev så jälka förbannad på mig själv och sådär höll jag på och resonerade för mig själv ett tag efteråt. Jag brukar faktiskt hälsa och inte alls bete mig så. Så dåligt! Ja, så där gick jag och grubblade sedan och var sur på mig själv. Och sen upptäckte jag att jag det redan hade gått en halvtimme. Så det var ett bra sätt att få tiden att gå genom att vara förbannad på sig själv. Jag kom nog fram till  under promenaden att jag drabbats av tillfällig folkskräck och inte var mig själv. Tillfällig sinnesförvirring tror jag. Men nu är jag som vanligt igen, en person som hälsar. Imorgon på min nästa promenad, då ska jag hälsa på alla jag ser! 🙂

Imorgon ska jag blogga lite om en sak som jag har velat berätta för er som varit lite hemligt fram tills nu. Det är ett nytt projekt som jag är inblandad i. Jag ska lägga upp lite bilder imorgon och berätta mer då så får ni se vad ni tycker.

Nu ska jag äta kvällsmat med Liam, det blev lite kräm med mjölk, det var han sugen på ikväll.

Ha det bra!

Kram

/Laila

  1. Rebecca skriver:

    Vet vad du menar, tycker också det är synd. Jag själv bor också i en storstad, men jag har märkt att när jag är ute i mindre städer på exempel promenader är det många som hälsar – vilket är så trevligt och genuint!

  2. aisha skriver:

    Hej Laila. Bra att du skrev det.
    Tycker också det är jättetråkigt när man är ute och går på stan or whatever så hälsar man inte.
    Kommer ihåg när jag var i Frankrike och hälsade på familjen. Hälsade på jättemånga människor som jag inte kände och de var jättesnälla tillbaka=)

  3. Mia skriver:

    Hej!
    Vad roligt att du skrev om just detta ämne då det är något jag ofta fundrat på.
    Jag hälsar alltid på folk när jag är ute och promenerar (har hund men hälsar även på folk utan vovve 😉 vilket ofta ses som ytterst ”påfluget” och antagligen helt integritetskränkande. Jag märker det så väl på kroppsspråket och sättet människorna (ibland) hälsar tillbaka på.
    Min son hälsar också alltid på människor han möter, för det är så vi gör i vår familj, men ytterst få hälsar tillbaka. Han är 9 år och undrar varför folk är så fräcka så att dom inte kan hälsa. 🙂 Kul att du tog upp ämnet!

  4. Nele skriver:

    Hej Laila! En sak är att i sverige hälsar man inte på varandra bara sådär…men när man har träffat varandra på en fest och pratat några meningar med varandra och t o m pratat med varandra en längre stund sen träffas man på stan och låtsas som man inte känner igen varandra. Det är riktigt svenskt! Jag hade en rejäl kulturkrock när jag kom till Sverige för 13 år sedan. För såna situationer hamnade jag i ett flertal gånger och det händer fortfarande det är bara att nu har jag vant mig. I början så trodde jag att det var något fel på mig at jag inte duger osv osv, men nu för länge sedan har jag ju fattat att felet ligger verkligen inte hos mig utan man beteer sig så i Sverige. Grattis till de nya skorna! Skall spana in de till mina barn så fort de finns att köpa! Ser väldigt snygga ut! Det kommer säkert gå jättebra, det ju dåligt med skorna för barn i det här landet! Kram på dig!

  5. kiwimum skriver:

    Glömde säger …

    I Nya Zeeland är det väldigt vanligt att man fråga på vägen förbi hur man må också!? Känns såå märkligt när jag åker hem, och få frågan när man knappt få ögonkontakt med svenskar.. Hi, how r ya? Vad säger man då, ska man stannar o småprata med en främling haha … 🙂 Du kanske ska prova det också, Hej! Allt bra? så få man se vad man få för reaktion…man kommer nog aldrig hem från allt prat!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..