En berättelse från Ida…

För ett tag sedan bad jag er att maila mig era berättelser om någon händelse eller uppevelse i ert liv som har berört er eller har fått er att tänka annorlunda. Anledningen till att jag ville det är att jag tycker att det är viktigt att man delar med sig av sina erfarnheter och sina berättelser. Genom att dela med sig kanske man upptäcker att man inte är ensam om att känna eller ha upplevt vissa saker, eller så kanske en berättelse kan väcka en tanke och få en att kanske värdesätta livet på ett annat sätt. Ja det kan handla om precis vad som helst, ordet är fritt. Jag har fått många mail till mig men det mailet jag fastnade för först av alla är ett mail från en tjej som heter Ida och berättar om när hon drabbades av annorexia. Tack söta fina Ida för att du delar med dig av detta. Här kommer Idas berättelse:

Hej Laila, jag hade tänkt att dela med mig av en sak som haft en enorm inverkan på mitt liv och på hur jag idag ser på saker!
När jag var 10 år, alltså för sex år sedan fick jag för mig att jag var tjock, vilket jag idag kan säga att jag inte var. Jag slutade helt enkelt att äta, rätt dumt, men jag mådde så oroligt dåligt med mig själv, så när jag var 11 år hade jag gått ner 10 kilo och var inte mer än skinn och ben, anorexin hade tagit över mitt liv. Man kanske undrar varför mina föräldrar inte märkte något och det var helt enkelt på grund av att jag slängde mat, eller ljög om att jag redan ätit, antingen hemma, eller hos en kompis. Men efter ett tag vände allting, jag skulle nog säga att jag var tolv år när jag började känna mig bättre, men tyvärr skulle det inte komma till att vara länge.

För redan när jag var 14 år började jag få tillbaka ångesten över hur jag såg ut, eller hur jag var som människa, trodde alla människor hatade mig, kände mig helt enkelt som världens sämsta individ, och slutade ännu en gång äta och denna gången med onormalt mycket träning på köpet. Jag rasade i vikt mer och mer för varje dag som gick, men denna gången märkte mina föräldrar tydligt vad som hände. Jag började bli så svag och allt det jag tidigare älskat att göra var nu ett minne blott, jag fick inte röra mig enligt läkarna, jag skulle äta 7-8 gånger om dagen, detta var så otroligt jobbigt för mig kan jag säga. Efter en måltid kunde jag ligga och gråta i två till tre timmar och sedan var det dags för nästa måltid, men även då fann jag olika sätt att slippa äta, jag kunde till exempel gömma mat i krukor eller fickor, kunde springa och spola ner allt innan någon hann se det, allt bara för att slippa. Men folk kom på mig och jag fick börja ta olika mediciner som skulle göra att maten jag fick i mig inte skulle förbrännas. Jag började svimma jätte ofta, och så fort jag skulle gå upp och gå, svartnade allt för mina ögon under mycket långa stunder.

Målmedveten som jag alltid varit vägrade jag att att följa allas order om att inte gå till skolan, att helt enkelt bli sjukskriven, men det kunde jag ju inte bli, jag gick ju i åttan och hade precis börjat få betyg. Fast som allting annat så höll inte det i längden och den dagen som skulle komma till att förändra det sett jag ser på mitt liv och allt runtomkring mig började faktiskt i skolan.
Jag kom till skolan på morgonen svag som vanligt, men låtsades inte om det, jag frös något enormt och blev för första gången rädd själv, för att på ett ungefär förstå i vilken grad jag frös, så kan jag förklara det hela med att det kändes som om blodet förfrös i mina ådror, och då överdriver jag inte, hela kroppen värkte så ont det gjorde, mina kropp var helt blå/lila, och alla sa åt mig att gå hem och sedan åka till läkaren, men jag vägrade. Min kompis gick och sa till våra lärare utan min vetskap, och de ringde sedan min mamma, som plötsligt stod i korridoren och skulle hämta mig. När vi kom hem satt jag med en vinterutrustning utan dess like mitt i maj månad medan mamma ringde till sjukhuset och frågade hur vi skulle gå till väga, de sa att vi skulle åka till akuten och det gjorde vi.

Skakandes av köld gick vi in till läkaren som tog en massa prover, blodtryck, och puls. Chockad över att jag ens klarar stå på mina ben, blir jag snabbt inlagd på hjärtkloiniken och då med en puls på 29 slag per minut, och då kan jag säga att normalt är att ha en puls på 60-80 slag. Så med en massa slangar kopplade till EKG-maskin och drop fick jag stanna på sjukhuset, på något underligt vis hade jag vid detta laget skrämt mig själv så mycket och visste det, som om jag plötsligt kunde se vilken oreda jag ställt till med, vad jag gjort med mig själv. Hur kunde jag, jag kunde inte förstå hur detta gått till, varför hade alla låtit det gå så långt. Fast det hade dem egentligen inte, det var bara jag som inte kunde se allt som alla gjort och försökt göra för mig.
När jag sedan kom hem, gick jag inte till skolan det sista som var kvar av terminen. Jag hade bestämt mig för att komma tillbaka efter sommarlovet och då som en helt ny människa.

Jag gjorde det, allt som tidigare hindrade mig från att leva var som bortblåst, inget fick längre stoppa mig från att göra allt jag älskade, jag kunde för först gången på mycket lång tid bada med mina syskkon, jag kunde spela fotboll med dem, alla små saker som när jag innan jag blev sjuk var en självklarhet, hade nu återgått till den kategorin, jag kände mig lycklig. Det var som att ha hicka. I ena sekunden ha hicka efter hicka och plötsligt bli så skrämd att den bara försvinner. Jag hade en lång resa framför mig, det hade jag verkligen men det var enkelt nu, jag hade inte något som stoppade mig från att må bra.

Jag kom tillbaka i nian, kämpade på, och gick ut med högsta betyg i allting. Jag var tillbaka och idag när jag blickar bakåt, så kan jag faktikst inte säga att jag ångrar mig, för jag har fått så otroligt mycket med migi livet, så mycket lärdomar, och idag när jag vet hur bra och hur dåligt man kan må tar jag aldrig något förgivet och jag vet hur tacksam man borde va, för att man faktiskt får må bra!

Tack Ida för att du delade med dig av din histora. Vilken oerhört fin och stark människa du verkar vara. Och jag är så glad för din skull att du idag mår mycket bättre.

Idas berättelse berörde mig väldigt mycket dels genom hennes historia men också då det fick mig att återigen påminnas hur många tjejer och killar som inte mår bra och som inte trivs med sig själva och mår dåligt över det. Det finns många som Ida, och ännu fler som mår väldigt dåligt och har väldigt dålig självkänsla men där det kanske inte har gått så långt att man har fått anorexia. Det är ofta jag träffar på unga tjejer som har väldigt dålig självkänsla och ser upp till olika kändisar, skådespelare, artister och fotomodeller. Vill vara och se ut som dem, och som tror att dessa personer är perfekta och att det är det som är idealet. Men en sak som jag med säkerhet kan säga är att nästan ALLA fotografier man ser i tidningar är retuscherade. Så de bilder som dessa tjejer ser är falska och döljer sanningen. Även den mest vackra fotomodell har finnar och celluliter som retuscheras bort. Ta tex  Tyra Banks, hon har till och med i sitt eget tvprogram visat att hon har celluliter. Det är något som man måste berätta om.

Idelaet för både tjejer och killar har ändrats också under åren som har gått. Det är heller inte bara tjejer vars kroppsideal har förändrats utan även för killar. Man pratar om hur Barbiedockan har förändrats och att den ger helt fel kroppsideal och att barnen så tidigt blir påverkade av det. Men det är även Kendockan vars kroppsideal har förändrats. På 60-talet så hade Ken en slank figur, som en normal ung mans kropp. Idag har han stora bröstmuskler, stora biceps och ett sexpack på magen. Ja, det är en skev bild som alla barn och ungdomar inpräntas med som kan ge en dålig självkänsla som i sin tur gör att man inte tycker om sig själv. Denna känsla följer för många med också upp i vuxen ålder och det är så tråkigt.

Men ju äldre man blir desto bättre blir oftas självkänslan, osäkerheten blir oftast mindre och vad det beror vet jag inte riktigt. Kanske är det livserfarenheten som gör att man tror mer på sig själv och litar mer på sig själv. Eller så orkar man helt enkelt inte bry sig. Men det kan ju vara en annan sak som också spelar roll. Genom livserfarenhet så lär man sig också att uttrycket: ”Skönhet kommer inifrån” inte alls är en klyscha. Det är sant. Man upptäcker att den personen som på håll såg otroligt vacker ut inte alls är en vacker människa när man börjar prata med den personen eller lär känna den. Likaså en person som i dagens utseende och kroppsideal kanske inte skulle betraktas som ”vacker” på håll, kan bli den vackraste personen du har träffat när man väl lärt känna dennes personlighet.

Jag har precis som alla andra har mina skavanker och mina brister. En sak som jag tidigare tyckte var jobbigt var mina celluliter. Men idag accepterar jag dem, de finns där och det är inget jag kan göra åt dem. Idag brukar jag till och med skoja om dem. Jag brukar säga att min rumpa är en glad rumpa, för den har skrattgropar. 🙂

Om du som läser nu också har en historia att berätta, om vad som helst som du vill dela med dig, så maila mig på lailasblogg@gmail.com Skriv då gärna direkt i ditt mail om jag får din tillåtelse att lägga upp det på bloggen eller inte. Jag kommer sedan välja ut några av era berättelse och publicera dem en eller två gånger i veckan.

Ha det nu så bra allesammans!

Kram

/Laila

  1. aisha skriver:

    Ryser också för jag känner så mycket igen mig själv.
    HATAR MIN KROPP OCH MY HY OCH ALLTING.
    KANSKE DÄRFÖR INGEN KILLE VILL HA!

  2. Jenna skriver:

    Jag ryser över hela kroppen och det är för att jag känner igen mig så väl i det Ida skriver..
    Jag har rest mig också och det är jag väldigt stolt över!

    Kram

  3. Sofia skriver:

    Fint skrivet av er båda!! 😀

    kram underbaraste<3
    / Sofia

  4. Hej Laila
    jag följer din blogg och jag tycker det är så roligt att läsa om dig och din lilla familj. Det är härligt att läsa hur du uppskattar allt som sker i ditt liv. Jag gör det oxå väldigt mycket nu, både stort och litet som sker. Det kan räcka med en fin fågel som sitter i ett träd eller en liten fikakorg som min man överraskat med. Eller när jag öppnade brevlådan och jag äntligen fått mitt beställda smycke från Rock by Sweden *L*. Men det har inte alltid varit så, jag fick betala ett högt pris för att börja uppskatta livet…min dotter. Läs gärna min blogg när du har ork, tid o lust. Det här är min historia…om när min dotter blev en ängel – http://blogg.aftonbladet.se/archive/12420/2007/03

    Kram kram Lotta

  5. Gripande berättelse!
    En stor kram till alla där ute i samma sitation!
    Jag har en liten berättelse som ska skickas till dig!

    Kram!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..