Ännu en läsarberättelse…

Först vill jag tacka alla er som har mailat in era olika berättelser till mig. Ni som har skrivit har skrivit om en massa olika saker. Men det som är så underbart är hur generösa ni är med att dela med er av era egna historier. Jag har blivit väldigt berörd när jag har läst dem. Min tanke är ju med detta att väcka en tanke hos dig som läser, men även kan det kanske vara så att du som läser känner igen dig i någon av berättelserna som andra har delat med sig av och kan kanske på något sätt känna ett stöd i det, känna att man inte är ensam. Likaså kan kanske de som har skrivit till mig vars text jag lägger ut här få det stöd de behöver genom att veta att alla ni läser om deras historia. Malin heter den tjej som jag har fått ett mail från och hon pratar lite om det jag precis funderade kring. Och idag tänkte lägga ut hennes berättelse.

När jag var 15 år tyckte jag att jag hade allt jag kunde önska mig. Jag hade en otroligt fin och kärleksfull familj och jag står dem alla mycket nära, men jag har alltid varit pappas flicka. Vi hade ett speciellt band som bara han och jag kunde förstå. Jag delade allt med honom och han var min hjälte och bästa vän. En person som jag så långt jag kan minnas alltid har sett upp till.
 
Det finns en dag i mitt liv som jag aldrig kommer glömma, även om vissa bilder är suddiga. Jag hade varit ute och träffat en kompis och visste att pappa fanns hemma och väntade på mig när jag kom hem. Så som han alltid gjorde. Men denna dag svarade inte pappa när jag ropade ”hej” när jag kom hem. Jag tänkte inte närmare på det utan gick runt i huset och letade efter honom en stund. När jag kom till hans och mammas sovrum såg jag att han låg där i sin säng. Jag minns att jag tänkte att det var konstigt att han lagt sig för att sova en så varm och solig dag. Han brukade ju alltid passa på att vara ute och jobba i trädgården. Försiktigt frågade jag om han ville ha något. Han svarade inte. Jag tänkte att han antagligen var sjuk och sov. Men av någon anledning gick jag längre in i sovrummet och stod plötsligt precis brevid honom. Då såg jag en massa pillerburkar som låg på nattduksbordet brevid honom, jag såg spritflaskan, och jag tittade på pappa. Där någonstans blir allt svart. Nästa bild jag minns är att min bror plötsligt fanns vid min sida. Att han tog min hand och ledde mig ut ur rummet och satte mig på en stol. Jag har ingen aning om hur länge jag befann mig i sovrummet hos pappa. Men troligtvis kom min bror hem strax efter mig. När jag satt på stolen såg jag allt i en dimma. Jag förstod ingenting. Vad hade hänt pappa, varför svarade han inte när jag pratade med honom, varför hade han tagit en massa tabletter och druckit mitt på dagen. Minnet är suddigt till och från. Men plötsligt satt en ambulanssjuksköterska på huk framför mig och sa att vi skulle följa med till sjukhuset. Min bror försökte få tag på mamma som just denna dag var på en utbildning med jobbet. Jag minns att vi satt i ett rum på sjukhuset. Inte heller här har jag något tidsbegrepp. En sjuksköterska kom ut då och då för att titta till oss.  Hon berättade att de försökte få tag på mamma. 
 
Strax efter att mamma kommit till sjukhuset blev vi ombedda att följa med läkaren till ett annat rum. Hans blick sa allt när han bekymrat tittade oss alla i ögonen. Det började tjuta i mina öron och jag riktigt kunde känna hur hjärtat slog. Läkaren sa att pappa var död. Min älskade pappa fanns inte mer. Några timmar tidigare hade han varit alldeles levande, och nu var han borta.
 
I somras var det 10 år sedan min pappa tog sitt liv. Det har varit många år av saknad, sorg och smärta. Jag kan än idag inte förstå varför pappa valde att lämna oss. Det går inte att greppa och kommer antagligen aldrig göra det heller. Jag har varit otroligt arg på pappa för att han tog sitt liv, för att han lämnade mig kvar. Jag har beskyllt alla i vår närhet för pappas död. Framförallt mig själv. En kort tid efter pappas död försökte även jag ta mitt lv. Jag såg ingen annan utväg. Jag skar upp mina armar och stoppade i mig alla piller jag kunde hitta hemma. Det slutade med en ambulansfärd, magpumpning och psykologhjälp, som jag då inte var mottaglig för. Jag har på senare år själv sökt hjälp för att få bearbeta allt detta, när jag kände mig redo för att börja läka såren. Men jag är övertygad om att det som fick mig ur allt detta var att jag fick kontakt med en tjej som gått igenom precis samma sak. Hon bar mig när mina egna ben inte klarade av det. Hon lät mig gråta, skrika eller bara sitta tyst. Och framförallt så berättade hon om sig själv och sin pappa. Om hur det varit för henne. Jag insåg ganska snabbt att jag inte var ensam i denna smärta. Att det fanns andra. Vad jag än sa så förstod hon. Inför henne behövde jag inte låtsas, jag kunde vara mig själv mitt i den sorg jag gick igenom. Det tog lång tid, men tillslut insåg jag att det går att leva vidare. Det kommer alltid vara svårt men jag har lärt mig leva med det. Jag tänker på min pappa varje dag. Jag saknar honom hela tiden. Och jag ringde många gånger till hans mobiltelefon för att få höra hans röst på mobilsvaret. Trots all smärta jag har upplevt, och ibland fortfarande upplever, har mitt liv fortsatt, hur omöjligt det än verkade vara tidigare.
 
Jag ville dela min berättelse för att jag tycker att det pratas alldeles för lite om detta. Döden, och framförallt självmord är väldigt tabubelagt. När jag berättar hur min pappa dog ser många väldigt plågade ut. Som att de önskar att ämnet aldrig förts på tal. Jag skulle önska att denna problematik lyftes på allvar, att man vågar prata om det. Det kanske finns någon som läser detta som varit med om samma sak, eller som känner någon som varit med om detta. Jag hoppas att dessa personer kan finna någon sorts tröst i vetskapen om att de inte är ensamma i sin sorg. Att det finns någon annan som delar precis samma sak. Det har varit värdefullt för mig och jag hoppas att det nu kan bli värdefullt för någon annan. 
 

/Malin

Återigen, tack fina Mailn för att du delade med dig av dina upplevelser. Du verkar vara en otroligt fin och stark person. Jag håller med dig om att detta är ett ämne som många inte vågar prata om men som verkligen skulle behöva lyftas upp mer. Det är nog tyvärr så att det är fler än man tror som delar dina upplevelser men som inte vågar prata om det. Tack Malin för att du tog upp detta.

Stor kram till er alla

/Laila

  1. felicia skriver:

    Jag vet inte om du läser det här Malin men jag förstår precis vad du känner. Min pappa tog livet av sig när jag var nio, jag är 17 år nu. Han var kriminell och psykisk sjuk så det slutade med att han sköt sig. Men även fast man nästintill vet anledningen så är det så oerhört svårt att förstå. Varför just min pappa? Varför just nu? Sådanna tankar utan svar gör en galen tillslut. Dem bryter ned en, sakna men säkert.
    När min pappa dog var jag ändå så pass liten så jag förstod inte allt riktigt. Men jag fick riktig panikångest. Kunde inte sova, vågade inte vara ensam. Fick panikatacker då jag bara grinade och skrek. Ville inte vara med minna vänner och vägrade gå till skolan. Jag fick psykolog hjälp och det hjälpte sådär. Fram till jag var runt 14 var jag deprimerad till och från och det har förstört hela min barndom. Sedan träffade jag en person som kom att bli min bästa väv. En person som är helt underbar. Hon blev lite som min psykolog. Men istället för att bara sitta och säga ”varför tror du att du kände så” höll hon om mig och sade ”jag är stolt över dig som vågar berätta, nu ska vi klara oss igenom det här. Tillsammans”. Det där tillsammans ekar i mitt huvud än idag. Jag hade någon vid min sida igen. Någon som kunde fylla ut den tomma platsen i mitt hjärta. Det är obeskrivligt. Hon fick mig även att börja göra saker igen. Börja ta vara på mitt liv. För jag levde ju faktiskt fortfarande. Jag kämpade på stenhårt med musiken igen och det har hjälpt mig mycket. Genom att bli bra på något fick jag också bekräftelse vilket stärkte min självkänsla väldigt mycket. Min musiklärare (som bland annat spelat med Sarah Brightman) sa till mig att jag var den mest musikaliska person han träffat. Det har jag burit med mig sedan dess. Jag vet att jag kan. Nu gäller det bara att våga. Och ja, det är klart att jag vågar. Min vän har gjort mig stark igen.
    Nu är jag 17 år och gladare än någonsin. Nästa år tar jag studenten sedan bär det av till Los Angeles för att studera musik. Min pappa lever inte, men jag lever fullt ut.

    Även fasst det känns allt är skit, så blir det bättre. Det kan till och med bli bra!

  2. åsa skriver:

    Stor kram till Malin!

  3. Jag tittade på dagens Idol och och måste erkänna att jag saknar förra årets Idol Erik Grönwall. Jag är inte någon tonåring utan 50+ och älskar Eriks magiska, fantastiska röst. Klockan är 4 på natten, jag jobbar och lyssnar på Eriks låtar från finalen 2009. Alla i årets Idol är fantastiskt duktiga men ingen är som Erik. Tråkigt att Erik inte har fått någon bra respons från pressen, nästan alla artiklar var negativa och ganska elaka. I augusti valde han att sjunga i H.E.A.T. som idag har en spelning i England. Eriks uppträdande i Tyskland för två veckors sedan beskrivs som magisk. Min största dröm är att se honom som gäst i årets Idol. Jag hoppas, hoppas verkligen att TV4 har sådana planer. Han vann ju Idol 2009. Ha det bäst finaste Laila, kram från hela min familj !!

  4. Åh vad jätte fint skrivet, blev riktigt rörd.
    Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att förlora någon nära .. vad fint att hon delade det med oss !

    Ha det så bra finaste Laila ,puss & kram<3

  5. Jobbig, men stark tjej!
    Sänder kramar till henne !
    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..