Var går gränsen?

Idag såg jag en pojke på cirka 8 år som var arg och sparkade och skrek fula ord som kärring på sin mamma utanför en affär. Mamman försökte att lugna sin son men man märkte tydligt vem som hade makten och INTE var det den vuxna personen i alla fall.
Det fick mig att tänka på hur det i stor del ser ut idag, där barnens respekt för vuxna börjas att suddas ut.

Och då kom jag också att tänka på, vart går gränsen till att säga ifrån till andras barn? Hur hård kan man vara?

.

Jag måste säga att jag tycker att många barn är väldigt ouppfostrade idag.
Det finns många föräldrar som missar att deras barn faktiskt är oförskämda och ouppfostrade.
Jag tycker att det är väldigt konstigt att man som förälder inte märker att man har ett problem med sitt barn och tar tag i det, eller är det så att man bara inte har koll på sin unge?
För mig är det otroligt viktigt att man visar en respekt till andra människor men de mest enkla saker verkar vara ett jätte problem som tex HEJ, HEJ DÅ, TACK, FÖRLÅT!

.

Det spelar faktiskt ingen roll hur blyg man än må vara om det nu är det de handlar om vilket det kan vara i vissa fall. Men man måste klara av att kunna säga hej, hej då, tack och förlåt när man nått en ålder då man kan förstå rätt och fel. Det är faktiskt inte mycket mer än så. Att inte kunna säga tack när man fått något är för mig ett stort bevis på att man är bortskämd och att man saknar respekt.

Jag kan säga att jag har stött på många barn från 5 och uppåt som rent ut sagt är oförskämda mot vuxna människor, vad gör man då? Om det nu inte är ens eget barn hur hård kan man vara?

.

Jag minns en en gång när Liam hade med sig en kompis hem, vi åt mat allesammans och efter ett tag så märkte jag tydligt att Liam var den enda som tackade när han frågade om han tex kunde få mer mat .
När jag frågade kompisen efter att han redan ätit två portioner om han ville ha ytterligare en portion så svarade han ja. Jag serverade honom då en till och denna gången kunde jag inte låta bli att säga med ett leende på läpparna: -Tack Laila!
Vad som händer då gjorde mig jätte förvånad. ”Jag säger inte tack”, sa Liams kompis, för jag tycker inte om att säga det!
Oj vilken käftsmäll jag fick! Jag sa, att det var ju tråkigt eftersom att det är väldigt bra och artigt att säga tack om man får något av andra. ”Jag tänker inte säga tack”, sa Liams kompis än en gång.

.

Hade det varit Liam som skulle sagt så kan ni räkna med att hans middag hade varit avslutad och han hade fått gått till sitt rum.
Efter det så blev middagen bara värre och värre kan jag säga.
Grannen kom förbi med sin lilla dotter på 3 år med nybakade bullar som dom hade bakat som vi alla fick smaka av. Alla tackade ju självklart eftersom vi blev så glada att vi fick nygräddade bullar. Alla, utom Liams kompis.
Jag sa till lilla Greta på tre år att hon var en väldigt duktig bagare som hade gjort så goda bullar. Då sa Liams kompis högt, -Det är ju inte hon som har bakat hon kan ju inte för hon är ju bara tre år!  -Jo, sa Greta, jag har visst bakat! Jag såg på lilla Greta att hon blev jätteledsen, men jag sa då att jag vet att det är hon och mamma som gjort bullarna och att hon var jätte duktig.
När Greta skulle gå så skrek Liams kompis med munnen full av bulle efter grannen med en översittarröst: -Hörru, du kan baka lite mer och komma hit med!
Grannen och Greta vände sig om och tittade på Liams kompis som ett frågetecken, samtidigt kunde inte jag hålla mig längre och sa till att så säger man inte!!!!
Niclas vaknade också till liv och sa: -Om du ska vara här får du skärpa till dig och uppföra dig!

.

Man kan ju tro att det skulle vara slut där men nej.
Kompisen gick på Niclas och sa att han borde äta upp sin mat för i skolan måste man äta upp allt man tar på tallriken och Niclas hade minsann lite kvar. För mig var det solklart ungen muckade med Niclas som bara skakade på huvudet och gick ifrån matbordet tillslut.
Under den resterande middagen hade vi en liten ”polis” som slängde ur sig vad man får och inte får göra allt från att: -Laila man ska inte bara äta med EN gaffel, man ska använda kniv OCH gaffel. Till att jag svarade i min telefon när det ringde och Liams kompis frågade vem det var och vad den ville. Ja vad ska man säga?
Det är för mycket att ta tag i som utomstående och eftersom detta inte är mitt barn så släppte jag det.

.

Nu har jag bara gett ett litet exempel, jag har många kan jag säga, många andra barn. Vad är det som gör att det blir så här? För det handlar inte bara om ETT barn, det är lättare att hitta kaxiga respektlösa barn, än barn med respekt som är artiga.
Varför är det så och vad beror det på?

.

Tyvärr är det även ganska vanligt att om läraren ringer hem och säger att tex ”Sigge” har uppfört sig dåligt idag och kastat en sten på ”Urban” och vägrar säga förlåt inte vill inse det, så vägrar många föräldrar att inse det.
Istället blir den första reaktionen: -Nej det skulle aldrig mitt barn göra!!  Vad gjorde den andra killen som gjorde att min son reagerade så???
Första reaktionen borde istället vara: -Va???!!! Det är inte ok jag ska tala med min son så att han får be om ursäkt. Sen kan man prata med sitt barn och fråga vad som hände för att ge en chans till honom/ henne att förklara sin sida av historien, och skulle nu den vara annorlunda så får man väl ta ett snack med läraren då.

.

Nu låter det som om jag är en otroligt sträng mamma, men det är jag inte.  För mig är det bara viktigt att tänka på att så som man vill bli behandlad själv så ska man behandla andra.
Jag vill uppfostra min son på det sättet så att han vågar säga att han varit dum och att han vet att om han bara säger sanningen så blir jag inte arg.
Han erkänner för att sedan be kompisen om ursäkt.
Självklart så pratar man ju om att ”hur skulle du själv känna om någon gjorde så mot dig” osv.

Jag vill kunna känna mig trygg i att när Liam sover över hos någon kompis så uppför han sig och är artig. Att han säger tack och tar bort tallriken från bordet och hjälper sin kompis att städa upp det de lekt med.
Och självklart att han innan han går hem säger: -Tack för att jag fått vara här.

.

Jag vill ha en son som när han blir gammal nog att åka buss eller tunnelbana själv inser att man ställer sig upp självmant om det går på en äldre eller gravid person och frågar om den vill sitta om alla platser är tagna. Eller öppna dörrar drar ut stolen till sina tjejer. Han ska självmant hjälpa äldre eller gravida kvinnor att lyfta upp väskor i flygplansluckor där de flesta bara står och tittar på.
Det är upp till oss som föräldrar att se till att vi får barn att vara stolta över och inte bortskämda snorungar.

Kram Laila

  1. Jag diskuterade detta med en av våra förskollärare på dagis en dag efter en liknande upplevelse som du beskriver. Jag såg det som ouppfostran. Läraren trodde att det berodde på att vi ”sviker” våra barn idag. Vi sätter inte gränser, lär dem inte rätt och fel, ger dem inte stödet i livet genom att lära dem hur man uppför sig gentemot andra. Framför allt säger vi inte till dem när de gör eller säger något som är fel. Ruskar på sin höjd på huvudet och går vidare. Framför allt är det så känsligt att säga till andras barn. Alla vi vuxna har ett ansvar för det vi ser och hör bland våra ungdomar. Alltför ofta är det lättare att bara stoppa huvudet i sanden. Har tänkt mycket på det läraren sa och ser många gånger att det tyvärr stämmer. Jag tror att barn vill ha gränser och veta vad som är rätt och fel. Det är då vi får trygga barn i vår familj och omgivning.

  2. Annika skriver:

    Hej!

    Blev positivt överraskad av att hitta denna blogg. Har en mardröm med min helt underbara 9-åriga dotter just nu. Jag har gett henne så mycket kärlek och omvårdnad, men plötsligt, sedan ett halvår tillbaka, så får hon utbrott mot mig för minsta lilla. Och vägrar ALLT som jag säger till henne om. Jag är ledsen varje morgon när jag åker till jobbet efter att ha lämnat henne i skolan. I dag var hon stöddig och elak mot mig inför klasskompisarna. Och jag gjorde något som jag aldrig har gjort förut, jag vände henne ryggen och gick bara därifrån, trots att hon ropade efter mig. Jag vet ju hur mycket den där kramen och pussen betyder för henne. Nu blev hon utan. Mitt mammahjärta brast en smula, men samtidigt så var detta steg 1 för mig att visa att jag inte tolererar elakt beteende. Det blev en konsekvens.

    Jag har fortfarande känslan av att jag både gjorde något bra och något dåligt. Men, för att få en harmonisk och socialt fungerande dotter så måste jag nog vänja mig vid denna känsla. Hon får inte styra och bestämma över mig längre. Nu är det slut. Hon har vetat mycket väl att jag gett efter när hon har skrikit och gapat tillräckligt mycket eftersom jag bli helt slut och ledsen av alla bråk och attacker från hennes sida. Hon har en äldre syster som är helt underbar. Vad har jag gjort rätt med henne och vad har jag gjort fel med den yngre…?

  3. Lisa H skriver:

    Skriv din kommentar här!

    Hej Laila.
    Det var mycket bra skrivet och jag håller med dig på alla punkter.Jag försöker uppfostra min dotter just på det sättet men nu har hon plötsligt ändrat stil hemma.
    Borta är hon jättetrevlig och gör allt rätt.
    Men särskilt mot mig, hemma, så kan hon säga mycket fula ord, hota, ge fuck-you, skriker och är agressiv, och till och med säga…att du borde dö ! Även när jag hjälper henne med något men hon har en annan mening.
    Det är ju förskräckligt.

    Jag har pratat med henne flera gånger och berättat hur jag känner det när hon är SÅ elak. Jag fråga om hon har hört några barn i vårt umgänge som säger så till sin mamma ? Varpå hon svarar nej. Jag frågar henne var hon hört desa fulla ord och varför hon säger dom till mig ? Hon säger att det är på nätet när ”grabbarna” har gått in på ”fula sidor”.

    Hon tycker inte om dessa fula sidor säger hon. Och föräldrarna till barnen har stoppat det nu. Jag frågar henne varför hon gör likadant som dom som hon hör ?….eftersom hon uttrycker att hon värdemässigt inte tycker att det är acceptabelt. Hon kan inte svar på detta, men lovar att inte göra om det igen…och blir uppriktigt ledsen när hon ser att jag blir ledsen.

    Men senare på dagen kan det vara klippt igen.
    Hon har börjat med detta på senare tid. Och jag förstår det inte. Hon är 10 år och med ett skarpt intellekt. Högpresterande av egen vilja….men ibland säger hon att hon inte tycker att hon är fin eller bra. Jag ger henne positiv feedback både på hennes person och det hon gör som är bra.

    Hon är enda barnet…så lite bortskämd är hon. Men detta nya beteendet får jag inte ihop.
    Kan det ha att göra med att vissa killar i flickornas omgivning kränker och nedvärderar dem ? Hon kommer hem och berättar det ibland. Och vi agerar och pratar med föräldrar och lärare…och henne.

    Ge mig ett råd !
    Vad skall jag göra ?

    Hälsningar
    Lisa

  4. Vilket bra inlägg!! Tycker du uppfostrar ditt barn helt rätt!
    Jag fungerar likadant, och kräver detsamma av mina barn som du kräver av ditt. Kram

  5. Helen skriver:

    Vilket härligt inlägg.
    Jag har själv råkat ut för ungefär samma sak men också att få frågan om varför man ska säga förlåt, detta av en 7 årig FLICKA, hon tackar inte för maten, tar inte bort efter sig städar inte hjälper inte till osv.. Jag undrar ibland vad som kommer att hända dessa borttappade barn, ingen vett och etikett och inget sunt förnuft. Detta kan naturligtvis inte beskyllas denna lilla tös utan hennes föräldrar /mamma.
    Hur ska barnen hitta rätt om ingen lär dem.

    Ha en underbar dag!!
    Helen

Lämna ett svar till Helen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..