Ett val för livet…

Såg en liten snutt av en dokumentär på TV4 om 13 åriga Victoria som för fyra år sedan fick ett nytt hjärta. Victoria var svårt sjuk och skulle inte ha överlevt om hon inte fått det nya hjärtat. Hon verkar vara en superhärlig tjej full av vilja att ta igen de år hon varit så sjuk, man märkte det tydligt i bara den lilla snutt jag såg. Jag ska verkligen titta på hela dokumentären när jag får en stund över i lugn och ro, finns på TV4 Play om det var någon av er som missade den och också vill se.

Hörde lite pappans resonemang om det här med hjärttransplantationen. Han ville så gärna tacka den familj som tog beslutet att donera sitt barns hjärta. För i och med deras val så fick hans dotter livet tillbaka. Det är fantastiskt att vi kan göra såna här operationer. Men det är ju en kluven glädje för dem som får hjärtat, för man vet att det betyder att någon annan inte längre kan leva för att man själv ska få leva. Men som en sköterska sa i programmet, man ska inte känna skuld för som i det här fallet då det var ett annat barn som hade dött som donerade hjärtat så hade det barnet ändå gjort det vare sig man donerade hjärtat eller inte. Är det då inte fantastiskt att vi faktiskt kan göra ett val i vårt liv där vi kan göra det ultimata, rädda ett annat liv.

Närr jag pratar med min syster som är sjuksköterska hur hon ställer sig till frågan så säger hon att det är självklart att hon donerar sina organ i fall något skulle hända henne. Jag tror att det är lättare för henne som jobbat inom vården, man är ju så nära liv och död hela tiden där och det gör ju att man reflekterar över mycket som man annars inte skulle tänka så mycket på. Men det är ju faktiskt inte lika självklart för många andra. För många är det faktiskt lite otäckt att tänka på sådana här saker. Och mycket beror ju också på vad man har för religion eller livsåskådning. Och även om man inte är religiös kan det också vara en svår fråga. Men oavsett tycker jag att vi alla borde ta oss tid att tänka igenom detta vad vi själva skulle vilja, och som en vän till mig sa att han inte bryr sig alls vad man gör utan vill att hans anhöriga får bestämma vad som känns bäst för dem. Ja, där kom en ny aspekt in i det hela. Om jag inte bryr mig om vad som händer med mina organ kanske det är oerhört känslosamt för mina anhöriga. Men risken för det är ju mindre om man som sagt pratat om det eller fyllt i ett donationskort.

Men för mig har det faktiskt så länge jag kan minnas varit självklart att donera mina organ. Jag resonerar väl lite så att jag inte har någon nytta av dem i livet efter detta. 🙂

Vad tycker ni om detta ämne, som sagt, det är ju inte självklart och alla måste få göra sina val och som också ska respekteras. Men skriv gärna vad ni tycker och känner.

Ha det bra!

Kram

/Laila

  1. Sandra skriver:

    Jag har oxå valt att donera mina organ om det skulle hända mig något, tänk om man kan rädda någon som går att rädda, då är det ju inget att diskutera tycker jag.
    Min mamma omkom i en olycka för fem år sedan,
    nu hann dom inte rädda hennes liv men tänk om det dom hade gjort det med hjälp av andras organ, vilken lycka.
    Hon var själv donator men tyvärr så gick inget att donera…
    Jag hoppas alla tar sig en funderare på denna frågan, varför inte hjälpa någon annan om man kan?!

    Lycka till med kommande bebis =)

  2. Marina skriver:

    För många är det kanske inte ett självklart val, men för mig är det det! Jag anmälde mig till donationsregistret för cirka ett halvår sedan. Jag är 19 år, vilket kanske är rätt ungt för att göra ett sånt beslut. Men, varför vänta till imorgon med att gå med när jag vet att det är det enda rätta att göra. Vem vet vad som händer härnäst, livet är för kort för att skjuta upp saker. Och om mitt beslut om att donera mina organ kan hjälpa en annan människa, då kan jag vila tryggt och stolt.

  3. katja skriver:

    vill man ha ska man oxå ge! likaväl som alla friska har en skyldighet att lämna blod ska man donera organ! Känner folk som skyller på sprutskräck o tidsbrist, löjligt! titta bort och ca 20min var 3-4 månad kan man väk avvara… givetvis är jag, min man och våra två barn anmälda till registret. Ett lätt val! Tänk om det gällde oss, skulle vi vilja ha andras organ, JA TACK!

  4. Anna skriver:

    Nu gissar jag bara men kan det kanske vara så att de som inte vill donera organ någonstans innerst inne är rädd att hamna i en situation där de är svårt skadade och läkarna inte gör precis allt de kan därför att de vill ha organen. Så går det självklart inte till men det kan ju ändå vara en rädsla som finns hos människor.

  5. Hej, min man lever idag tack vare donation av njure. Det tycker jag är fantastiskt varje dag! Tyvärr vet många inte om hur man anmäler sig till donationsregistret eller det blir aldrig av att man gör det. Då kan det bli anhörigas beslut i en väldigt pressad situation. Jag är numera anmäld och hoppas fler blir det! /Pernilla
    Ps min man väntar nu på en bukspottkörtel… Väntan är lång..

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..