När man drabbas av det värsta…

När jag i förrgår hörde att två små pojkar försvunnit så kände jag en väldigt obehaglig känsla komma över mig. Det gör alltid det när jag hör eller läser sådana nyheter om barn. För man hoppas ju på det bästa, att det är barn som bara gått vilse men som hittas snart igen och får komma hem till sina föräldrar. Men tyvärr är det allt för många gånger som sådana här nyheter slutar med mycket tragiska händelser.

Ett av de starkaste minnena jag har av sådana här hemska händelser är mordet på Helene på 80-talet. Det jag kan minnas var att man fick nyhetsrapportering efter varandra om hennes försvinnande och hur man letade efter henne, med skallgångskedjor och andra metoder. Efter lång tid så visade det sig att denna stackars flicka blivit mördad. Jag var inte så gammal själv på den tiden men jag kommer såväl ihåg detta. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv hört talas om eller trott att en vuxen människa kunde göra ett barn så illa. Inget var det samma efter det, som barn hade man trott att man alltid kunde lita på vuxna men det kunde man inte längre. Det fanns en skräck som levde kvar i många barn och även vuxna efter det, att något sådant skulle hända igen. Och det har det ju tyvärr även gjort.

Det var ju bara några år sedan det fruktansvärda mordet på lilla Engla skedde. Ännu ett monster till människa hade gjort det mest avskyvärda. Och återigen blev både barn och vuxna påminda om att på de mest idylliska platser kan monster och rovdjur finnas och man kan inte lita på någon.

När jag nu hörde igår att man hittat de här två små pojkarna, de små bröderna, mördade så kände jag en sådan tung känsla i kroppen och i hjärtat. Inte igen, snälla inte igen! Och än en gång blir vi vuxna och våra barn påminda om hur hemska saker kan hända när som helst. Och det är även svårt att prata med sitt barn om sådana här saker. Man vill ju som förälder alltid kunna skydda sina barn och prata om att sådant här har hänt. När man ger sina barn mer frihet börjar man samtidigt varna för ”fula gubbar” och för andra dumma människor. Men man är samtidigt försiktig, man vill ju inte heller skrämma sina barn till att inte våga gå ut och leka och faktiskt bara få vara barn. Det är väldigt svårt.

Nu skriver man att det dessutom är mamman till barnen som är misstänkt för mordet. Man ska inte dra förhastade slutsatser och inte se någon som skyldig förrän någon är dömd i rättegång. Men OM det nu skulle vara så att det är pojkarnas mamma som har gjort detta så är det för mig något ännu mer ofattbart. Och OM det nu skulle vara så att det är en förälder till sina barn som gjort dem så illa, hur förklarar man en sådan handling för sitt eget barn? Det är svåra frågor med inga givna svar mer än att det är bra att prata om det om man märker att ens barn behöver prata om det. Men det är inte lätt, det är ju så otroligt svårt att förstå även för oss vuxna. Så hur ska då våra barn kunna förstå hur en förälder kan göra sitt eget barn så illa?

Mina tankar går till de fina pojkarnas familj och närstående som just nu måste befinna sig i en ofattbar stor sorg.

Ha det så bra allesammans, ta hand om er.

Kram

/Laila

 

  1. Eva skriver:

    Har samma erfarenhet som du – Helene-mordet är för alltid inetsat i mig i all sin vidrighet. Glömmer det aldrig, och känslan av vanmakt.

    Det västa är att mördaren till ett barn oftast är föräldern, säger all statistik. Då kan man varna för fula gubbar hur mycket som helst, ändå är det i familjen som de västa sakerna sker, som nu i Sigtuna, när mamman har erkänt.
    Vi måste våga se (in) i familjer, säga till, ge hjälp, larma, notera saker. ALLA medborgare har anmälningsplikt när vi misstänker att det inte står rätt till hos någon. Inte bara förskole-fritids-eller skolpersonel. Alla.

    Ja, dett är så hemst, och att ha små barn som jag, eller vara gravid, som du Laila – gör en ännu mer känslig. Usch.

  2. Danni skriver:

    …menade att föräldrarna inte alltid är bäst för barnen, eller för min del vuxna överhuvudtaget, när jag var ett barn. Men nu var det ju inte mig det handlade om, men givetvis vet ni också att alla föräldrar inte är lämpliga som föräldrar. Jag tycker självfallet att detta är hemskt, lika hemskt varje gång ett barn dör..mitt förra inlägg lät lite fel!

  3. Pia skriver:

    Om det är mamman som dödat sina barn är ju det helt oförståeligt, man kan ju inte låta bli att undra hur barnen har haft det varje dag innan det här hände…
    Det gör så ont i hjärtat och man blir helt tom inuti… hur kan sånt här hända…
    /Pia

  4. Ulrika skriver:

    Är själv från byn där Helen kom ifrån och jag vet exakt vad jag gjorde när hon hittades.
    Kan höra helikoptrarna som flög i timtal, när jag vill. Likaså kan jag se hennes föräldrar och syskon bara jag tänker på dem. Alla idiotiska journalister som jagade hennes syskon för att få en bild eller en kommentar.
    Usch, vad ska man säga, allt har blivit så fruktansvärt sjukt att det finns såna människor som kan göra någon oskyldig och hjälplös så illa 🙁

  5. Lisen skriver:

    Vill bara förtydliga mig om det jag skrev nedan. Jag menar inte att man ska undanhålla barnen sanningen. Men en sån här handling går knappast förklara och aldrig nånsin försvara. Jag tror att det är jätteviktigt att lyssna på barnens funderingar och prata om vad som hänt men tydligt visa att det är nåt som jag som mamma inte förstår hur det kan ske.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..