Bangladesh!

Idag är det precis två veckor sedan jag kom hem från Bangladesh, och det är en resa jag aldrig kommer att glömma.

Jag var där för att göra ett reportage inför humorgalan. Jag följde en flicka som heter Jahanara och hennes tvillingsyskon på 11 månader. Jahanara är 9 år gammal och bor på gatan med sin familj. Dom lever som så många andra familjer under en presenning mitt på trottoaren och har inte ens några madrasser att sova på. Istället sover dom på tidningspapper som dom lägger ut på asfalten.

Eftersom jag var där i en vecka så fick jag följa Jahanara och se hur hennes vardag såg ut och det kan jag säga att inget barn borde få leva på detta sättet.

En vanlig dag för Jahanara börjar med att hon får ta fullt ansvar för sina syskon och passa dom. När jag kommer på morgonen så ser jag två små bebisar sittandes gråtandes på trottoarkanten och Jahanara som springer och baddar dom med vatten för att dom inte ska vara för varma eftersom det är otroligt varmt. Jag frågade Jahanara vad som händer om det regnar eftersom jag kan se att det skulle läcka in trots presenningen. Hon berättade då att dom har plastpåsar som dom slår in hennes syskon i så att dom inte ska bli blöta och sjuka, och om det regnar på natten så måste dom sitta vakna tills regnet gått över eftersom allt blir blött.

Efter att hennes mamma kommit hem så får Jahanara gå iväg till soptippen för att leta efter burkar och annat som hon kan sälja för att få in pengar till familjen så att dom ska ha råd att äta. Barfota går hon över glas och annat skräp på soptippen, eftersom hon inte äger några skor så har det hänt att hon skurit upp fötterna många gånger när hon letat efter burkar. Men som hon säger, mina syskon måste ha mat så jag måste göra detta, vi klarar oss inte annars! Efter att vi är klara på soptippen så går vi till ett ställe där man får pengar för sina sopor, efter det så får Jahanara gå hem och äta sitt första och enda mål mat för att sen ta med sina syskon och gå ut och tigga med ett barn på varje höft.

Att bo på gatan är farligt i sig, men ännu farligare om du är en liten tjej. Jahanaras största rädsla är att bli kidnappad. Det är nämligen väldigt vanligt att man kidnappar flickor för trafficking mellan 9 och 13 år. Man ger dom ko-hormon som gör att de får bröst och ser äldre ut på bara en vecka. Att en nioåring ska behöva tänka på något sådant här är vidrigt. Mitt i all misär så finns det ändå hopp om ett bättre liv och att få gå i skola. Unicef har ordnat ett dagcenter där alla barn som bor på gatan kan få komma till för att få träffa andra barn och bara få vara barn. Där kan dom få glömma verkligheten för en stund. En till sak som Unicef har börjat med i Bangladesh är något som heter cashtransfer. Det innebär att om man bor på gatan och tjänar under en viss summa pengar, så får man pengar av Unicef under en två års period, så att man kan komma på fötter under den tiden. Men då måste även föräldrarna skriva på ett kontrakt att dom lovar att sätta sina barn i skolan.

Och det är ju det enda som kan bryta denna negativa cirkel. Utbildning är allt! Utan den är man chanslös, då blir man bortgift väldigt ung, får barn och så börjar det om.

Veckan i Bangladesh var väldigt omtumlande och jag grät tills jag inte hade några tårar kvar och kände mig alldeles tom. Innan jag lämnade Bangladesh fick jag reda på att Jahanaras familj skulle nu få hjälp från Unicef. Jahanara ska få börja skolan och familjen får stöd med pengar så att dom har chansen att komma på fötter. Det går inte en dag utan att jag tänker på alla barnen jag träffade under min vecka i Bangladesh, hur jag kan hjälpa dom och att jag vill åka ner igen för att göra vad jag kan för att dom ska få det bättre.

Att vara världsförälder känns otroligt bra efter att ha varit på plats och sett hur viktigt det är för Unicef att få den hjälpen för att kunna hjälpa så många barn som möjligt. Kram Laila

20120427-095358.jpg

20120427-095443.jpg

20120427-095554.jpg

20120427-095614.jpg

20120427-095649.jpg

20120427-095823.jpg

20120427-095915.jpg

20120427-100003.jpg

  1. Skriv din kommentar här
    Ja man blir berörd utav hur människor lever, besökte själv New Dehli i höstas och var några dagar i denna miljonstad, och där levde folk prescis som i Bangladesh på gator, under broar m.m.Tiggande barn och lämlästade människor.

  2. dennis skriver:

    att visa att du gråter spelar ingen roll du gör så mycke bättre tv varför skänkar du inte pengar ist för att gråta i tv pinsamt :S

  3. Malin skriver:

    Starkt reportage. Fler skulle behöva bry sej.
    Inte klokt att det faktiskt är vi, vuxna människor som ställer till detta elände. Det skulle inte behöva vara så här.
    Stora kramar till alla som GÖR något!
    / Malin
    malinedlund.blogg.se

  4. Marie skriver:

    Usch vad detta inlägg berörde mig 🙁 Jag började ”störtböla” direkt :`( Hemskt att se bilderna oxå! Nu ska jag se över hur jag kan hjälpa till på ett bra sätt…
    Varma kramar

  5. Anki skriver:

    Om man vill skänka tex kläder till alla dessa som inte har ett hem att gå till, hur gör man då? Någon som vet….
    Tack Laila för ett bra reportage och förstår mycket väl hur berörd du blev. Kommer att sitta klistrad framför tven när galan går.
    Kram från Skåneland

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..