En systers dagbok – syskonkärlek

Som ni vet så har jag en syster som heter Linda då jag har skrivit lite då och då om henne här på bloggen. Vi håller ihop i vått och torrt och är inte bara systrar, utan bästa vänner också. Vi har ofta många diskussioner om livet, vardagen och allt mellan himmel och jord. Linda är helt underbar och jag skulle vilja att ni som läser den här bloggen också får lära känna henne lite och har därför bett henne om hon kan tänka sig att gästblogga här på min blogg en gång i veckan. Och varje söndag hade jag då tänkt att hon skulle få komma med ett litet inlägg som heter En syster dagbok. Dessa inlägg kan komma att handla om allt mellan himmel och jord, om något som hänt eller berört henne den gångna veckan, eller något taget ur hennes vardag eller något annat. Ja, nästan som en liten krönika fast ändå inte. Så nu är hon här för första gången på bloggen, välkommen hit Linda! 🙂

Syskonkärlek!

Att ha ett syskon är helt underbart, att ha flera är ännu bättre. Men att ha ett syskon är inte enbart förknippat med kärlek och gemenskap, det kan också betyda svartsjuka, ständig kamp om uppmärksamhet och till och med hat emellanåt. Ja, att ha ett syskon eller flera är faktiskt inte helt okomplicerat. Och på den ljuvaste ängeln kan det också växa små horn i pannan!

Jag var ett väldigt efterlängtat barn. Det har berättats för mig att min mamma och pappa försökte fler år att skaffa mig och när jag väl kom så var alla så glada. Men på något sätt verkade det som att Laila var den som längtat efter mig mest av alla.

Laila hade en stor docka som hon älskade att leka med och tjatade på mamma att hon så gärna ville ha en lillasyster. För då skulle hon passa henne, mata henne, sätta på henne fina små kläder, göra henne fin i håret. Så den dagen jag kom var nog min syster Laila den lyckligaste av alla, just för att det blev en lillasyster. Mamma som förstod hur glad hon blev lät Laila till och med bestämma vad jag skulle heta, sagt och gjort,  Linda Marie blev det, döpt efter Lailas älskade docka. Men lyckan varade väldigt kort, för det var allt annat än en docka hon fick hem. För en trotsigare unge fick man nog leta efter. Jag var motsatsen till allt Laila hade önskat sig i en lillasyster så besvikelsen var nog rätt stor när hon insåg att hon inte alls fick byta kläder på mig eller sätta i söta tofsar i håret. Så när jag var tre-fyra år så hade hon gett upp. Jag var helt enkelt en stor besvikelse för henne. 🙂

Men att jag var en besvikelse för henne var inget hon sa, inget hon visade för andra, det är nu först i vuxen ålder som jag har förstått hur det egentligen låg till. Utåt sett så var Laila alltid världens bästa syster, som hjälpte mig med allt. Men när ingen såg så passade hon på, det var då de små hornen växte fram. Och här ska ni få några exempel:

Laila har en speciell talang, nämligen att kunna nypas med tårna och det gör ont kan jag lova. Denna egenskap har hon flitigt övat upp vid matbordet under min uppväxt. För allt som oftast så passade Laila på att nypa mig när ingen såg. Jag skrek såklart rakt ut och vår mamma frågade mig varför jag skrek. Jag sa att Laila nöp mig. Mamma tittade då på Laila och frågade om det var sant men då svarade hon i den mest änglalika stämma: -Nej, mamma det har jag inte. Varför ljuger hon så? Ja, då blev ju mamma arg på mig. Så kunde det vara.

Sina aggressioner mot mig fick hon också ut när vi lekte med varandra. Ofta lekte vi olika sagor. Det kunde vara Rödluvan, Tre små grisarna eller liknande. Jag som fyraåring var jätteglad att leka med storasyster och såklart fick hon bestämma. Och varje gång bestämde hon att hon skulle vara vargen och jag skulle vara Rödluvan eller någon av grisarna. Inget konstigt kanske? Fast tänker man efter så slutade varje lek rätt brutalt med att hon som varg skulle äta upp mig. Och våra lekar hade inte som sagorna ett lyckligt slut, där vann vargen jämt.

Som lillasyster är man ju i underläge mot storasyster hela tiden. Men när jag sedan blev äldre och själv blev storasyster fick jag min stora chans att ge igen på mina bröder. Och det gjorde jag med råge. Stackars mina bröder, det kanske är på plats att jag så här i efterhand får be dem om ursäkt för eventuellt psykiskt lidande under vår uppväxt. Kanske rent av betala ett terapisamtal eller två?

Ja, det är inte lätt det här med syskonkärlek särskilt inte under uppväxtåren. För hur mycket man då än kan älska sitt syskon över allt annat, så kan man fyllas av lika mycket hat i korta stunder.

Men sen händer något, man blir vuxen. Och gränserna mellan storasyster och lillasyster suddas mer och mer ut. Så var det för Laila och mig. Och då upptäckte vi något mer än att vi bara var systrar, vi lärde verkligen känna varandra som personer, som individer och upptäckte hur mycket vi faktiskt hade gemensamt med varandra, hur roligt vi hade med varandra och hur starka vi var tillsammans. Sedan dess är vi bästa vänner och har nästan aldrig bråkat med varandra igen. Och likadant gäller det för våra bröder. Så den där hatkärleken som man hade när man var liten, försvann och ersattes till en enda stark kärlek till varandra. En underbart stark syskonkärlek!

Passar nu på att ge igen lite för alla nyp under bordet under uppväxten med att lägga upp en bild på oss när vi var små. Laila hatar att visa bilder från när vi var små. Kan kanske bero på att vår mamma envisades med att klippa av allt hennes fina hår till fula små pojkfrisyrer! He, he! Nu blir hon kanske arg när hon ser vilken bild jag har lagt upp. Men det är risken hon får ta när hon låter mig gästblogga här! Ha, ha! Hämden är ljuv! 🙂

/Linda

 

  1. Känner igen mig så himla väl i detta, min lillasyster är 3 år yngre än mig (heter också Linda Marie) och jäklar vad elak jag var mot henne, allt för att få uppmärksamhet, vi bråkade mest hela tiden och stod inte ut med varandra, men sen jag flyttade hemifrån för 5 år sen så började vi få tillbaka kontakten och idag är vi bästa vänner och kan prata om allt.
    Jättefint inlägg för övrigt. Ha en fin dag!

  2. Vad bra skrivet Linda. Ser fram mot att få läsa dina inlägg. Kram

  3. Jenny skriver:

    Åhh vad jag känner igen mig! Min storasyster är 6 år äldre än mig och det var mycket bråk när vi var små och vi var väldigt olika med olika intressen mm. Men när jag hade fyllt 18 år så kunde vi ju gå ut och festa tillsammans och där började vår syskonkärlek att blomstra kan man säga. Vi gick verkligen från att nästan hata till att verkligen älska varandra. Vi är bästa vänner och gör allt tillsammans. Fast det skiljer så många år så lyckades vi skaffa barn samtidigt och har gått mammalediga i två omgångar tillsammans. Härligt att man trotts åldersskillnaden hamnat på samma ställe i livet samtidigt. Det är jag väldigt glad för. Min storasyster betyder allt för mig! Tack för ett härligt inlägg som fick mig att le mycket och känna riktig nostalgi!

  4. Helena skriver:

    På deet kortet ser man ju att Liam e riktigt lik dig när du va liten Laila!!

  5. Ha ha sjuuuukt snygg frilla Laila, typ samma hade mina föräldrar på maj <3 hahaha ja dööör!!!! Kraaaaaaaaaaaaam Sarah

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..