Nio år av saknad

Idag, nästan exakt vid denna tiden så har det nu gått hela 9 år sedan min mamma gick bort. Det är så oerhört overkligt att det redan gått 9 år, känns på så många sätt som att det nyss hände och samtidigt som att det var något som hände för länge, länge sedan.

Img 0673

Den där tiden då mamma låg på sjukhuset var väldigt underlig. Nästan hela min uppväxt hade ju mamma varit sjuk och man sagt att hon kunde snart bli sämre och sedan dö. En skräck jag lärt mig att leva med hela livet och nu när det verkligen var nära, att det var påväg att bli så som vi fruktat så var det svårt att tro.

Mamma hade ju lurat döden många gånger, hennes kropp reagerat på annat sätt än vad läkarna först trott. Så fastän jag visste att nu var det liksom kört, nu var det verkligen på riktigt så hade jag ändå så svårt att tro det.

Men det var inte på låtsas, visserligen kämpade mammas kropp emot, ville inte, ville vara kvar längre än vad läkarna någonsin trodde var möjligt. Man sa att hon bara hade några dagar, max någon vecka kvar att leva, mamma höll ut 3 månader. Det var så typiskt mamma. Hon höll ut tills hon visste att allt var ordnat, alla praktiska saker var lösta, alla vänner, alla nära och kära hade fått ta sitt farväl. Hon hade fått ta farväl i sin takt, fastän hon inte ville, var rädd så accepterade hon tillslut det som var oundvikligt. Och tillslut somnade mamma in, stilla och fridfullt.

Img 0671

Det var sedan så märkligt att se mamma sen, efteråt, när hon inte längre fanns kvar. Hon var där men ändå inte, ett vackert fint skal fanns kvar, men det som var mamma, min mamma, det var inte längre där. Mitt i dödens sorg, smärta och förtvivlan kan man ibland också upptäcka något vackert. Det låter väldigt konstigt att säga, men på något sätt var det också vackert att se mamma där. Mitt i alla sorg något stilla, fridfullt och med en underlig visshet att det här är inte slutet. Det här är bara början på något som vi är alltför små att förstå men tids nog kommer få reda på.

Img 0672

Och mitt löfte den dagen, älskade mamma har jag hållit, samma löfte som jag gav den dagen då jag själv bara var ett barn, att ta hand om mina syskon åt dig. Att alltid se till att vi fortsätter hålla ihop och att vi alla har det bra. För om du kunde se oss nu så vet du hur bra vi har det. Allt har ordnat sig, livet går upp och ned för oss alla, men vi har det bra, vi är tillsammans och vi har det bra. Och vi saknar dig ska du veta. Ingen bottenlös sorg längre, men du fattas oss, en liten pusselbit som för evigt saknas i våra hjärtan men som vi lärt oss leva med. Tack mamma för allt du var, för allt du fortfarande är för mig, för oss. För allt du lärt mig, din vishet bär jag med mig igenom livet. Jag saknar dig och jag älskar dig oändligt mycket!

Kram

/L

  1. Jag känner så igen dina ord,så fint skrivet men som rymmer alla känslor. Min mamma var ochså sjuk (Parkinsons sjukdom)länge från mina tonår och tills för 5år sen dånhon somnade in fridfullt. Sorgen och saknaden ändras,mildras och får en annan skepnad,men pusselbiten fattas alltid.
    Kram/Margaretha

  2. Åh så sorgligt det är att man inte har dem kvar,
    min mamma dog alldeles för ung för 18 år sedan.
    Sorgen lättar något men saknaden finns alltid där.
    Fint att du har dina syskon och att ni håller ihop.

  3. Så fint skrivet.
    Varit med om det några ggr nu när man tar ett sista farväl när dom gått bort. Å för mig har det alltid känts som det bara e ett skal som är kvar. Är övertygad att det finns nått mer.❤

  4. Åh, vad fint skrivet Laila om din mamma, började gråta. Tänker tillbaka på då min mamma dog. Så sorgligt och saknaden finns ju såklart alltid kvar.
    Stor kram

  5. Å vad jag känner igen mig i din historia, hade också en mamma som var sjuk till o från o många år. Nu är det nitton år sedan hon dog men finns med oss fortfarande, både med skratt o saknad. Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..