Happy friday!

Äntligen fredag! Lite trött efter lite för lite sömn i veckan då det blivit ett par sena kvällar. Men har precis tagit mig en liten eftermiddagslur och är som ny igen.

Vill bara passa på att tacka alla för så fina kommentarer efter tisdagens premiär av Lailaland. Och alla ni som också delat med er av egna erfarenheter, stor stor kram och kärlek till er!

Men hörni, vad säger ni om min snygga tröja jag hade på mig tidigare i veckan? Älskar jeans å t-shirt, funkar till det mesta.

Fast just den här outfiten var kanske inte så passande för onsdagens äventyr. Då var nämligen jag och flera från RixFM på Diabetesgalan. Såg ni den på TV?

Många gripande inslag och så otroligt viktigt att belysa denna sjukdom som blir mer och mer vanlig.

En fantastiskt bra gala där min kära gamla kollega Peter Jihde och Molly Sanden var programledare. Själva med erfarenhet av att ha diabetes. Vilka eldsjälar!

Fina uppträdanden och härliga människor i publiken.

Kolla här vem jag bland annat stötte på! Härliga Peg!

Men sen fick Roger syn på Lassestefanz och var i himmelriket för en stund. Jag bör kanske nämna att han är ett stort fan. 😄

En superviktig och härlig kväll där vi hade fantastiskt kul. Tyvärr blir det inte så mycket sömn när man rätt snart ska upp igen och sända radio. Och nästa dag var det dags för mig att åka vidare till en föreläsning i Göteborg efter jobbet.

Var lite trött på planet dit men blev superpigg och full av energi när jag mötte er alla som kommit för att lyssna. Tack! Och ännu gladare när man ser sådana här inlägg på Instagram (PS.lånad bild)

Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer och för den härliga energin ni bidrog med igår!

Nu önskar jag er alla en skön fredagkväll, det ska nämligen jag ha!

Kram

/L

  1. Paulina skriver:

    Fina Laila <3 följer programmet och känner igen så mycket från mitt liv i det du går igenom. Jag träffade HAN rätt sent i livet, 11 år yngre och inga barn (jag har två sedan innan 7 och 10 år)..inte alls som jag hade tänkt, men så är det ju med kärlek, man vet inte när den slår till och man hoppas ju att den övervinner allt!
    Vi bestämde rätt fort att försöka på ett gemensamt barn pga min ålder. Blev fort gravida, men slutade i mf v 6. Tog det rätt bra och fortsatte försöka…blev gravida igen efter 3 månader, lycka! Gjorde ultraljud i v 8 och allt såg bra ut. I vecka 13 var det dags för ul igen…bara två dagar tidigare hade hjärtat stannat…kunde knappt andas, blev inlagd, starta igång och sedan följde månader av helvete och komplikationer, sjukskriven i 5 veckor pga extrema blödningar, gjorde en akut operation och hamnade på CIVA med stora blödningar, trodde de till slut skulle ta min livmoder och att det skulle vara helt kört. De fick stopp på det, men ändå fortsatte jag ha problem, fick efter några veckor göra ny operation och sedan gå på stark östrogenbehandling för att få tillbaka livmoderslemhinnan..nya undersökningar och hela cykeln var störd så blev att jag gjorde en privat utredning och sedan fick hormonbehandlingar under 8 månader, som du. Men blev inte gravid så anmälde att gå vidare på full ivf, skulle starta ny hormonbehandling i april 2017, så i mars hade vi en pausmånad från allt, åkte till Barcelona och jag hade ägglossning på min 40-årsdag, enda jag önskade mig var att bli gravid, visste att jag förmodligen förr eller senare annars skulle förlora min stora kärlek, även om han bedyrar att vår kärlek är viktigare, tror du vet hur den känslan gnager i en. Vid detta laget var jag djupt nere i ett mörker ingen som inte gått igenom det kan förstå…
    Vi kom hem, kände mig annorlunda och skulle börja med sprutorna 4 dagar senare, tog ett test och det visade två streck! Tårarna sprutade och oron över hur det skulle gå startade… gick på täta ul, gjorde NIPT privat och hade en doppler hemma som höll mig lugn.. En psykiskt jobbig graviditet…allt gick väldigt fort på förlossningen och bebisen andades inte och de sprang till ett akutrum, jag stängde av, orkade inte känna något, tänkte att ja nu faller man på målsnöret…men, så hör jag det vackraste man kan höra, sitt barns första skrik <3 och sen kom de in med en fantastiskt vacker pojke som de lägger på mitt bröst. Två år av försök, sorg och mörker hamnar en bit längre bort, inget man kan glömma, men blir lättare att bära. Vår Milo är allt vi önskade och hoppades få uppleva, fantastisk för oss och sina syskon.
    Kämpa tillsammans och ta hand om varandra och familjen längs vägen, tillsammans finner ni styrka! Finns om du behöver! Kramar Paulina

    1. Helen skriver:

      Grattis 💖

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..