Stor sorg och saknad…

Jag har inte haft energi över att skriva här på bloggen sista veckan. Det har varit en så intensiv och sorglig vecka. Ikväll har det nämligen precis gått en vecka nu sedan min älskade mormor gick bort. Fina, underbara mormor som tillslut fick somna in stilla i sitt hem, precis som hon hade hoppats på att det skulle få sluta.

Mormor var gammal, men det kom ändå som en chock att hon hastig blev dålig och vi hann liksom inte reagera och tro att det skulle ta slut så fort som det gjorde. Jag hade så innerligt önskat att jag hade hunnit åka ned till min älskade mormor och klappa henne en sista gång. Nu blev det inte så, men jag tröstar mig med att hon inte var ensam. Och på sätt och vis är jag ändå tacksam att det gick så fort, att läkaren bestämde att hon inte skulle åka in till sjukhuset, att hon hade det bättre hemma med den sjukvård hon kunde få i hemmet. Så bra beslut, det var det allra bästa för vår mormor. Hon älskade sitt hus, sitt hem som hon själv byggt tillsammans med morfar för över 60 år sedan. Hon hatade tanken att behöva flytta i framtiden till ett äldreboende. Nej, hon ville bara vara hemma. Ville sitta i sitt kök på sin bestämda plats som hon haft sedan 50-talet. Gå ut på trappan, sitta i solen en stund och mata fåglarna. Mormor blev hela 95 år gammal, skulle fylla 96 år i höst.

Skärmavbild 2019-06-12 kl. 23.25.27

Mormor var väldigt älskad av alla oss barnbarn och hon är väldigt saknad. Det är också ofrånkomligt att mormors bortgång stärker saknaden av vår mamma som gick bort för 10 år sedan i år. Nu känns det som att det liksom är det sista vi hade kvar av mamma som nu också är borta och det känns tungt, det blir liksom en dubbel sorg på något sätt. Man är glad och alert som vanligt på jobbet och hemma men inombords har det varit en mycket tung och sorgsen vecka.

Det är också så att i och med att mormor är borta kommer vi inte längre kunna återvända till hennes hus som vi alla älskar så mycket. Vår familj som flyttat runt så mycket, varit så rotlösa på något vis under hela vår uppväxt har alltid haft det där gamla huset som vår fasta och trygga punkt. Här har vi firat barndomens midsomrar och julaftnar. När jag var liten och bodde i Kalmar passade min mormor och morfar ofta mig. Jag har så fina minnen härifrån och kommer aldrig glömma när vi bakade gaffelkakor, att mormor alltid stekte extra fläsk bara till mig då hon visste hur mycket jag tyckte om det eller att vi brukade sova middag på golvet i hallen (!) tillsammans.

Vi syskon ska alla träffas vid midsommar och nu kommer denna helgen betyda ännu mer. Det kommer även bli en helg att sörja, att minnas men också skratta. Jag är så tacksam för min fina familj och mina syskon. Så mycket kärlek, så mycket spontanitet och öppenhet. Det har vi alla fått av mamma.

Fina mormor, jag har aldrig känt en kvinna som var så stark som du. Din uppväxt på sydöstra Öland bidrog nog till att forma dig och en släkt med en lång rad starka kvinnor. Kommer aldrig glömma då du halkade på isen hemma hos mig och bröt tummen. Tummen pekade rakt ut åt helt fel håll. Du knäckte bara till den så den hamnade rätt igen och sen var det bra med det. Det skulle inte åkas in till sjukhus där inte. Du har överlevt både din man och din dotter, min mamma, och fortsatt att leva vidare och varit stark trots att jag vet så innerligt att det gjorde så fruktansvärt ont. Du var aldrig rädd för att säga din åsikt rakt ut och ibland tror jag att jag nog har ärvt en del av detta från just dig.

Du hade nära till skratt och kunde vara fnissig som en liten skolflicka. Jag kommer aldrig glömma då min syster Linda skulle konfirmeras och vi två nästan förstörde hela konfirmationen. Du viskade i mitt öra att du tyckte att prästen som snörpte lite på munnen hade en riktig pussmun och undrade om han var bra på att pussas tack vara det. Vi fick såklart båda en riktigt skrattattack i kyrkan och prästen blängde på oss och det var nog på håret att vi inte blev utkastade ur kyrkan den dagen då vi inte kunde sluta fnissa och skratta.

Skärmavbild 2019-06-12 kl. 23.26.26

När du skrattade så skrattade du verkligen med hela ansiktet och du hade en alldeles särskilt form på ögonen då. Härliga halvmåneformade ögon som strålar ut sin glädje över hela ansiktet och smittar av sig och denna ögonform har flera av dina barnbarn och barnbarnsbarn ärvt och det är så fint att se dig i dem.

Mormor, du vet om hur mycket jag älskade dig, hur mycket VI älskade dig. Tack mormor för allt du har gett oss av din tid och kärlek. Vi saknar dig redan så otroligt mycket men jag vet att du har det bra nu, att du äntligen får vara nära morfar och mamma igen. Och jag vet att vi alla kommer att ses igen.

Puss och kram

Laila

  1. Sa fint skrivet. Det blev krokodiltarar. Har sjalv forlorat mormor och mamma sa vet hur det kanns. Laser din blogg har ifran California och verkligen uppskattar allt.

  2. Helen skriver:

    Många stora kramar från Boden 💖💖💖

  3. Helene skriver:

    Så fint skrivet Laila om din mormor.
    Stor varm kram till dig.

  4. Linda skriver:

    Beklagar förlusten av din mormor.
    Så fint skrivet om henne och din kärlek till henne. En ynnest att ha en så fin relation med mor eller farföräldrar. Jag är evigt tacksam för min farmor. Hon sitter dement på ett hem nu, så sorgligt. Min pappa är död så förstår vad du menar att det gör lite extra ont när sista stråt efter din mamma är borta.
    Tack för en fin och skojig blog du har, har följt den länge.
    Glad sommar! Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..