Höstdagsjämning

Idag är det höstdagsjämning och vi går sakta men säkert mot mörkare tider och har så egentligen gjort sedan runt midsommar men först nu man börjartänka på det. 

Trots alla mina timmar i sovande tillstånd under gårdagskvällen har jag denna eftermiddag varit supertrött och satt och kippade med

ögonlocken

framför datorn redan innan klockan passerat 14 och då kändes resterade timmar kvar av arbetsdagen oändligt långa, men jag höll mig vaken och jag var något så när effektiv i alla fall. Dock underbart när jag väl kunde kasta in

handduken

, ta på mig min svarta trench från

Zara

och slänga väskan över axeln och traska hemåt.Tidigare, innan jag blev gravid hade jag inga som helst problem med att sitta kvar både en och två timmar på eftermiddagarna när jag hade ångan uppe, men nu så ska jag villigt erkänna att jag inte dröjer mig kvar särskilt långt efter det att klockan har passerat 16:30. Då är kroppen och huvudet helt ”slut” och jag vill bara hem, hem, hem. Kan nästan irritera mig lite över att jag plötsligt fungerar på detta vis. 

Att vara gravidär verkligen en minst sagt spännande och omvälvande resa från första stund. Men jag kan sakna mitt vanliga ”jag” och längtar tills min kropp kan återgå till det som den var före (förhoppningsvis). Jag känner mig lyckligt lottad som är gravid, jag älskar redan den lille där inne trots att vi aldrig möts, men jag tillhör inte den skaran av kvinnor som tycker detta med graviditeten är det mest fantastiskaman varit med om. Jag känner mig absolut inte mer levande och mera kvinnlig som vissa gravida pratar om. För mig är det mer ett stadium som jag måste gå igenom för att vår lilla gosse ska kunna komma till oss. Vet inte riktigt vad jag ville säga med dessa rader nu när jag väl fått dem på pränt. Ni får se dem som rent spontana tankar som bara ploppade upp här och nu eller skylla på att jag svamlar och är trött i mössan 😉

Ha en fin torsdagskväll så hörs vi!

Kramar ♥