Tio månader av kärlek, lycka & glädje

Mitt älskade barn ♥

Godmorgon!

Idag är det tio månader sedan mitt vatten gick runt klockan halv fem på morgonen, fjorton dagar före beräknad förlossning. Jag hade inte känt en enda lite föraning om vad som komma skulle den tidiga och kalla novembermorgonen. Det enda var att maken sa när han kom hem från jobbet kvällen innan att han tyckte att magen hade ”ramlat” ner, annars mådde jag precis som vanligt.När vattnet gick förstod jag på en gång att så var fallet. Jag hade varit uppe på toaletten en stund tidigare och hade återigen krupit ner i sängen för att försöka somna om så jag några timmar senare kunna gå till jobbet pigg och utvilad. Det skulle bli näst sista fredagen på arbetet innan jag skulle gå hem på mammaledighet var planen, men ack så fel jag hade i min planering. Där låg jag i sängen och jag vet att jag tänkte för en kort sekund att va sjutton kissade jag på mig nu? Jag var ju uppe precis på toaletten, men samtidigt så visste jag vad som var på gång.

Började nästan med en gång efter det att vattnet gått att känna en molande värk i ryggslutet som kom och gick, ganska svagt dock. Klev såklart upp när vattnet börjat sippra och jag passade på att mitt i allt ladda hem en app till mobiltelefonen (väldigt viktigt, haha) där man kunde klocka sina värkar medan jag satt på toaletten som fylldes av ännu mer fostervatten som var svagt rosafärgat med vita flagor i. Minns att jag blev så orolig över färgen och flagorna så att jag låg stunden senare i sängen och googlade för fullt på missfärgat fostervatten med hjärtat halvt i halsgropen på .Ringde till förlossningen på SÖS (Södersjukhuset) och fick prata med en vänlig själ som lugnade mig och sa att det rosa vattnet var helt i sin ordning och de vita flagorna var troligtvis fosterfett utifrån min beskrivning. Minns att jag då tyckte det var så häftigt att detta feta vaxliknande hade suttit på vår lilla myra där inne, så stort, så underbart och så ofattbart. Efter en stunds samtal med barnmorskan gav hon oss en tid senare på morgonen för att åka in för rutinkontroll på sjukhuset då vattnet gått. Därefter gick vi båda här hemma runt som i ett vakuum i några timmar och det gick inte in att vi nog skulle bli föräldrar denna fredag eller åtminstone inom de närmsta dagarna, så spännande! Min chef hade passande nog åkt till London någon dag innan och han hade sagt innan han åkte lite skämtsamt att se nu till att inte föda när jag är borta. Så det var väldigt skoj att skicka iväg ett sms till London där det stod kort och gott ”Jag åker inte till jobbet idag för jag ska iväg och föda barn, vattnet har gått/Anna :-)” Väl på SÖS kontrollerade man myrans hjärtljud som såg fina ut och jag själv fick vidare gå in till en läkare som skulle undersöka mig närmare. Hon kände och klämde på magen och så berättade hon att hon ville göra ett ultraljud.

Idag vet jag att detta inte hör till vanligheten, men då trodde jag bara att så gör man väl så jag masade mig upp på britsen. Efter en kort stunds undersökning säger hon ”ja det är som jag misstänkte” bebisen ligger i sätesbjudning! Det var som att dra ner en rullgardin, sätesbjudning? Vadå med rumpan neråt alltså? ”Jag var ju hos barnmorskan så sent som för fyra dagar sedan och då låg han ju enligt henne med huvudet neråt” minns jag att jag sa. ”Det är nästan omöjligt att han ska ha kunnat vända sig och du inte märkt det” fick jag till svar så troligtvis så har barnmorskan sett/känt fel.

”Jaha, vad händer nu då?” fortsatte jag faktiskt cool-lugn. Som svar fick jag att eftersom vattnet redan gått och att de inte rekommenderar att föda i säte som förstagångsföderska så skulle hon tippa på att det blir ett kejsarsnitt inom de närmsta timmarna. Jag vet att jag då bara kände att ”men vad skönt”. Jag kan ärligt säga att jag blev glad och kände inte alls att jag skulle bli snuvad på någon förlossing. Därpå började hela karusellen, vi fick ett rum tilldelat oss där vi fick vänta på att få en tid för operation. Jag hade (såklart haha!) satt i mig en massa mat hemma innan vi åkte, så på grund av detta ville man vänta några timmar med kejsarsnittet då det inte var någon fara varken med lillmyran i magen eller med mig.Under någon timma låg jag sedan inne på ”vårt rum” med maken bredvid läsandes. Minns att jag fick några värkar under tiden och detta tycker jag var det jobbigaste under hela denna dag. Jag vet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och i ärlighetens namn så tror jag nog att mina värkar inte var särskilt starka, men hej svejs låg smärtgräns. Jag säger bara det till alla er som gått igenom en förlossningen med värkar hela vägen ut, ni är hjältar! Jag hade sagt under en av värkarna jag hade ”att nu jävlar får de komma och plocka ut ungen, för jag orkar inte mer” Ja ni fattar, som sagt tur för mig att jag ”slapp” föda vaginalt när jag tyckte det lilla var tillräckligt 😉

Vet inte hur många olika läkare, sköterskor och undersköterskor som var inne hos oss under de kommande timmarna och pratade och ”grejade” med mig. Alla var helt fantastiskt underbara, jag fick dropp och man stack mig i armen och så satte de in en kateter. När klockan började närma sig 14-tiden rullades jag in på operation med maken i släptåg i grön rock, tossor och plastmössa i mossgrönt som han protesterade mot mitt i allt och frågade som en trotsig liten unge om han verkligen var tvungen att ha den på? ”Jag har ju ändå inget hår” sa han, det minns jag så tydligt och sköterskorna skrattade och sa att den ska vara på oavsett, haha!

Jag skulle sedan få den där ryggmärgsbedövningen man bävat lite för. Fick sätta mig upp i sängen och så skulle jag sjunka ihop som en säck med potatis sa man till mig för att de på så vis lättast skulle komma åt mellan mina ryggkotor. Kan låta läskigt, men jag tyckte inte det var det minsta farligt eller obehagligt alls. Hade en narkosläkare hela tiden vid min huvudända som stack nålar i mina händer och jag fick någon mojäng på långfingret eller var det pekfingret? Jag minns inte exakt, men minns att hon kontrollerade med någon kall skumgummigrej som hon drog med över magen för att se om jag fortfarande hade känsel eller inte. Därefter började man snitta mig när man konstaterat att jag längre inte kände varken mina ben eller underdelen av kroppen.Det tog inte särskilt lång tid efter det att de satte igång tills dess att vi hör ett litet ynkligt, men ändå gällt skrik och då kom tårarna. Klockan är då 14:27 fredagen den 19 november 2010, de salta fullkomligt flödade utefter kinderna av lycka. Jag möter Jens blick och tårarna rinner även på honom. Jag kommer ALDRIG glömma det ögonblicket, bland det finaste jag varit med om. Tänk att han, lillmyran nu äntligen var hos oss, han som vi hade väntat och längtat efter så mycket i 37 veckor och 5 dagar.

Vår alldeles egna lilla myra. Under hela denna tid ligger jag fortfarande bakom det gröna stor skynket som delar av oss från det som läkarna gör med min mage. Man kommer fram med vår son till oss och sköterskan håller fram honom mot mig så våra munnar möts. Hans lilla pussmun möter mina läppar och det är ren och skär magi, ännu ett ögonblick som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag och min son, så stort! Min älskade ljuvligt söta pyttelilla plutt.

Maken får vår skatt i famnen för att följa med och mäta och väga honom och jag ska sys ihop. Jag hör hela tiden dem och sedan kommer han tillbaka till mig stolt som en tupp med den sötaste lilla krabat man kan tänka sig i famnen inlindad i en vit och grön filt och med en stor stickad vit mössa på huvudet. Vår Maximilian, ett namn vi redan innan bestämt oss för och som vi tyckte passade på pricken när han väl var ute. Kanske inte dess betydelse för namnet betyder den största, men med sina 45 cm och sina, 2 560 g så kanske Minimilian hade varit mer passande, en liten men naggande god liten gosse.

Sedan fick jag honom i min famn och sedan den stunden har vi nästan varit oskiljaktiga jag och den finaste lilla gosse som finns. Jag älskar honom över allting annat. Nu har det gått 10 månader och oj vad mycket som hänt sedan dess. Nu reser han sig lätt som en plätt mot vad som kommer i hans väg, han äter vanlig mat, han kan härma en katt, en bil och han säger mamma och han sover numera även i eget rum i egen säng hela nätterna.

Jag är så stolt att just jag fick bli din mamma ♥Ni som orkat er igenom ända hit ner (för detta blev ju rätt långt minst sagt så cred till er) önskar jag en riktigt fin start på denna vecka trots att det regnar ute!

På återseende!

Kramar ♥