Celine & Julie

Tänk att dessa två små flickor är mina ♥

Lillasyster Julie är mer lik storebror än sin storasyster tycker jag!

Syskonmatchning i tröjor från H&M. Lapptäcket kommer från Newbie/Kappahl, och är såååååå fint!!

Den lilla munnen ♥

Alltså denna lilla loppa är nästan alltid så här glad, som ett solsken!

Och så här är vi vana att se lillasyster, som ett mindre åskmoln – hahaha! 😉

Fast numera ler hon mycket mer mellan skriken, lilla hjärtat!

.

Godmorgon,

Tänk att dessa två små flickor är mina, och att jag dessutom har en underbar son. Jag måste nypa mig i armen ibland för att fatta att det verkligen är sant. Att jag fått tre barn, jag är så oerhört tacksam och lycklig att jag har dom. Ibland kan jag känna hur fruktansvärt orättvist det är. Vi har inte haft några större problem att bli gravida, men det finns ju par där ute som drömmer och längtar efter det där pluset på stickan månad ut och månad in…Innan jag blev gravid med Maximilian, fick jag ett missfall. Det var den 5 februari 2010. Först ett plus på stickan, sån glädje, så stort vi skulle ha barn. Men den lyckan och glädjen förbyttes efter några veckor till en sorg. En sorg att ha förlorat något man längtat efter, men aldrig fick träffa. Jag fick missfallet runt v 10 så det var ju ändå väldigt tidigt men såklart ledsamt ändå.

Fick för mig då att jag inte kunde få levande barn, och att det var fel på mig. Nu hade vi turen att Maximilian valde att flytta in i magen månaden efter missfallet, men kan ju säga att jag var konstant rädd att jag skulle få missfall igen under graviditeten med Maximilian. Eller jag har varit hemskt rädd varje graviditet efter den första att det skulle ske igen. Nu slapp vi fler missfall än det 2010, och nu i efterhand tänker jag att hade det inte blivit ett missfall där den där iskalla fredagen i februari då hade vi aldrig fått älskade Maximilian, så inte något ont som inte för något gott med sig heter det ju, och det stämmer i detta fall!Lite speciellt är det också, för den 5 februari 2013 föddes Celine. På den tredje årsdagen av missfallet (kunde jag inte för min vildaste fantasi tro då att jag tre år senare skulle ha både en pojke och en flicka). Tänker ibland att det förlorade barnet gjort en reinkarnation och idag är det Celine, tycker om att tänka så 🙂 Vet inte vad jag vill säga med detta inlägg egentligen, det blev personligt. Men missfall är väldigt vanligt, men inget man pratar om av någon anledning. Jag hade ingen tanke på det innan jag själv hamnade mitt i det, och då kände jag mig ensammast i världen. Nu efteråt har det visat sig att flera av mina vänner gått igenom samma sak, och att det inte var ett dugg ovanligt. Tänk på det om ni är mitt uppe i det sorgliga just nu, ni är inte ensamma om det. Ingen tröst just nu kanske, men ändå är det, det tycker jag. Att veta att det inte är ens egna fel, för lätt att man klandrar sig själv och få konstiga tankar…

All styrka åt er som kämpar och kämpar för era plus ♥♥♥

Stor kram/Anna