Kan vi inte hjälpas åt?!

.

Godmorgon,

Igår hände det som varje förälder fasar över, ens barn skadar sig så pass allvarligt att man måste uppsöka akuten. Maximilian och Celine härjade i en av fåtöljerna i finrummet fram vid 17-tiden, och plötsligt föll Maximilian ur och slog huvudet riktigt illa i soffbordskanten. Jag hör det äckliga ljudet från smällen fortfarande inne i mitt huvud, och jag har så dåligt samvete för det var jag som stod bakom och röt att dom skulle lugna ner sig (för typ femte gången på en halvtimma), och min naturliga tanke blir ju nu så här efteråt att hade jag inte tjatat hade det kanske aldrig hänt.

Maximilian fick besöka sjukhuset tillsammans med pappa Jens och läkaren försökte först sy ihop såret, men det gick inte då det var för nära ögonlocket. Istället fick dom limma ihop jacket. Hoppas nu bara inte det blir ett fult ärr precis ovanför ögat, för man tänker att sy är ”bättre” men va vet jag! Han är i vilket fall vid gott mod nu, och han har sovit i natt så ingen större fara med honom men klart vi myser lite extra denna iskalla fredag tillsammans i lugn och ro!

.Nu skärrade denna händelse såklart upp mig, men jag tänker på alla föräldrar som får riktigt allvarliga och svåra sjukdomsbesked på sina barn. Ett jack som sys det känns ju som något som kanske händer dom flesta med barn någon gång under uppväxten, men att behöva se sitt barn sjukt på riktigt och till och med förlorar sitt barn till sjukdomen det är så vidrigt och fruktansvärt så det bränner bakom mina ögonlock bara jag skriver dessa rader.

Jag snubblade över kontot @emilyinspirerar på Instagram (I dagarna byter hon Instagramkontots namn till @emilysvardag) där en liten pojke som är precis på dagen 14 dagar äldre än min Julie som fått diagnosen Akut Myeloisk leukemi i slutet av november. Närheten i ålder mellan Julie och Angelo har nog påverkat mig extra mycket. Att se dessa bilder på detta lilla barn gör mig så illa berörd och ledsen att tårarna ofta rullar ner för mina kinder när jag läser om honom.

Man tänker ofta att det är sånt som inte drabbar oss, utan andra men det vet vi inget om. Ingen av oss, vuxen som barn går tyvärr säkra från denna vidriga sjukdom, som vi måste få stopp på! Min kära svägerska har haft cancer, men hon är friskförklarad sedan något år tillbaka ♥, vilket såklart är helt underbart! Jag är sedan många år månadsgivare till Cancerfonden, men jag skänkte nu i morse några hundra lappar till just lille Angelos egna fond hos Barncancerfonden som hans föräldrar startat i hans namn som ska gå till forskningen om Cancer. Jag känner att jag med bloggen faktiskt kan nå ut till många människor, jag tipsar om mattor, lampor och annan ”skit” om man ska se till va det är så känner jag att jag även vill uppmärksamma något så här allvarligt och att vi alla kanske kan skippa konsumtionen av någon sak liten en månad och skänka dom kronorna till forskningen istället. Tillsammans SKA vi utrota denna vidriga sjukdom som skördar så många oskyldiga liv!

En extra tanke och stor kram till er som har barn som drabbats av någon svår sjukdom! Finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag känner med er ♥ Och till oss andra lyckligt lottade som inte drabbats ta hand om er, och var lite extra tacksam för det ni (vi) har, livet kan ändras fort!

Kramar/Anna