Den outsläckliga törst som trädgården och naturen knäat under de senaste veckorna är nu vederbörligen släckt! Med den utlovade värmebölja, som SMHI förutspår till början av nästa vecka, lär en närmast självantänd klorofyllexplosion bli följden. Håll i hatten!
Tveksamt om jag någon endaste gång sett och känt en så regntyngd, läs: lycklig, trädgård som på den här bilden från strax efter gryningen i morse. Luften gick att ösa med öskar
”Denna dagen ett liv …” skaldade farbror Melker i Astrid Lindgrens klassiker ”Vi på saltkråkan”. Känner mig tämligen säker på att väldigt många, just den dag som idag är, instämmer i hans melankoliska skaldning om än i mening av något diametralt annorlunda än farbror Melkers översaltade abborgryta, frånvaro av drag i vedpsisen, getingstick mm mm. Den dag som idag är handlar ”Denna dagen ett liv” om det som jag lovar 98% av Sveriges population skallar i korus: Vilket j-la väder! Kylan, blåsten och inte minst, regnet – har varit ihållande alltsedan jag väcktes av de två sistnämnda runt 2-tiden inatt. Ska så också vara, ihållande alltså, i minst två dygn till. Visst, jag tycker också att det är kallt, blåsigt och blött men det går absolut ingen nöd på mig när jag ändå, under ett par dagar, är fjättrad vid datorn i kraft av dubbla deadlines. Jag tycker till och med att det är ganska mysigt då min, höst- och vintertid ständigt aktiverade, ljusstake i fönstret mot gatan gjort en brådstörtat comeback. Plus det faktum att naturen och trädgården är så torra att en riktig rotblöta, minst 30 mm, är vad som tarvas för att komma i kapp.
Dessutom får våren ligga kvar i ett tillstånd av krypkörning på lågväxel så att jag, och de två återstående procenten av Sveriges befolkning, får så vi tiger i fråga om utdragenhet på vårnjutningen.
Men visst – kyla, blåst och regn som gör att till och med koltrasten där uppe i bokträdet kurar ihop sig. Sittande i någon slags fosterställning i framstupa sidoläge, hur det nu går till, med uppdragna axlar …
En av flera bra anledningar till att jag är här: En dukning av Victoria Skoglund, som driver Zetas trädgård i Segeltorp, med saker från Lexingtons kollektion + egen växtlighet, i ett magnifikt växthus från Sweden Green House …
Och här är förstås – Zetas Trädgård. Denna veritabla pärla till handelsträdgård. Så välskött och inspirerande att det nästintill blir överdoserat …
… och inte mig emot när det ser ut så här! Överdoseringar av det här slaget och dess form är omistliga – så jag lever gärna med dem.
Victoria Skoglund själv med dukningen från första bilden i sidoperspektiv.
Och såklart – motsatta sidoperspektivet.
Till vänster: Kristina Lindhe, grundare, creative director och ägare av Lexington som tillsammans med Victoria Skoglund berättar om sina respektive dukningar.
Här ett frontalangrepp på Kristinas egen Lexingtondukning. Kan nån Lexington så är det Kristina. Så makalöst fint med det starkt gula mot det blekt jeansblå. Har fått en ny favoritkombo. Gult har länge vart en bubblare i mitt sinne och nu befästs dess position av det blekblå. Kul!
Blågult, men inte blågult som i den vanliga gängse definitionen – svenska flaggan. Var passar det bättre att duka upp än i ett växthus? Ingenstans!
Sånt här är vad som gör Zetas helt unikt!
Så vansinnigt roligt att träffa såväl Victoria som Kristina – ja, det framgår väl här om inte annat. All tre har vi ett långvarigt gemensamt förflutet. Kul att det finns några fler än en själv kvar …😉
