Bilden: fredagskvällsmys på upploppet  …

Men jag tar det från början. En numera helt etablerad och förankrad rutin – turbostädning tillsammans, i 1–2 timmar varje fredag direkt efter frukost, klarades av så där som rutiner gör. Även om det vore en klar överdrift att säga att går helt av sig självt så är det med vissheten om känslan efteråt … så där vi 11-tiden allra senast, som gör det nästintill lustbetonat – nåja. Att då efter avslutat värv, och en dusch senare, avnjuta förmiddagskaffe med sin käraste i ett nystädat hem är en helgstart som jag inte vill byta ut mot nåt annat.

Gårdagens transportsträcka i form av en ”vanlig” fredag, om än i april, på väg mot fredagsmyset vid 18-tiden blev dock allt annat än vanlig. Och då var det just det där med april och aprilväder som tillstötte. I mitt snart 67-åriga liv har jag aldrig upplevt en mer aprilvädrig dag. Så till den grad att det var svårt att överhuvudtaget fokusera på något annat än väderlekar.

Stormbyar, snöbyar, hagelstormar, strålande sol, nattsvart himmel och till sist framåt eftermiddagen också – åska! Ibland allt på en och samma gång men – hursomhelst ständigt och oavbrutet växlande … utmynnade i en sittning med den här vyn. För är det något som jag lärt mig under det nu dryga året med växthus så är det att ett växthus är som gjort för aprilväder. Utanför är det fortfarande – stormbyar, snöbyar, hagelstormar, strålande sol, nattsvart himmel, åska … ständigt och oavbrutet växlande.

Ett lite ovanligt fredagsmys bara på oss två då 15-åringen är på ett veckolångt konfirmationsläger. Tänker ändå att det är sånt som vi måste börja vänja oss vid och tack ock lov är det stormtrivsel på lägret som gäller – vilket framkommer vid alla dagliga rapporter där inga hemlängtanstoner kan urskiljas. Nåväl, lite, lite hemlängtan vill man ju ändå veta av. Och ändå inte. Tvärtom!

Hursomhelst, cava av favoritsort i glasen, sardisk pecorino, i ett fullständigt vindskyddat växthus, helt opåverkat av utanförliggande väderfenomen – oavsett vilka. Dessutom en sprakande brasa i kaminen. Ett praktexemplar till fredagsmys med bara 15-åringens bortavaro som enda orosmoment.

/Svante

Älskade och efterlängtade familjemedlemmar som varit bortresa på långsemester över vintermånaderna – hemvändare!

Visst, vi har vårt glädjeväxthus, men har inte helt vågat förlita oss på dess kapacitet i fråga om vintersemestrande långliggare. Tänker på oleander/nerium eller som bildens Afrikas blå lilja/agapanthus. De sistnämnda har vi en stor population av, där några av exemplaren är uppemot 25 år gamla. Individer som det absolut inte går att kompromissa eller chansa med. Rysk roulette är inget man leker med de här primadonnorna. 

Nu i början av den ytterst nyckfulla månaden april lär det ändå bli mycket jojo-aktivitet, läs ut och in,  i kraft av de flertaliga nätter med många minusgrader som SMHI förutspår. Den här skarven är alltid besvärlig när den proffsodlare i Tungelsta, där vi hyser in dem under vintermånaderna, alltid vill att vi ska hämta dem ungefär två veckor ”för tidigt” för vår del – allt i kraft av att han behöver platsen de tagit upp, under precis de här två veckorna, till att hysa sina egna förodlingar. En helt omöjlig ekvation förstås. Nåväl, våra kära utvandrare konverterade till invandrare, eller snarare hemvändare, och vi får bara lösa det.

Det här är absolut ingen ny rutin utan något vi sysslat med i åratal så det får inte uppfattas som martyrskap. Tvärtom – bara ett kärt besvär. Det är familjemedlemmar vi tar hand om och pysslar med!😉

Agapanthusar – Afrikas vita såväl som blå liljor – i full blom på vår uteplats förra sommaren. Stora växten som bildar ett parasoll, med utskickade tentakler, över alltihopa är en uppstammad wisteria – eller blåregn på svenska.Dock visade sig just det här exemplaret vara ett ”vitregn”! Smällar man får ta och den här tar jag mer än gärna då vi har ett blåregn på annan plats.

… och likaså vår vita oleander/nerium!

Vilken sällsam blomkraft i vår sköna dal. Både agapanthus och oleander, eller nerium, är trots allt medelhavsväxter.

/Svante

Så lycklig att jag fortfarande, efter snart tre år, har privilegiet att stå kvar på ”att-skicka-tidning-till-listan” hos mina före detta kollegor på brittiska ELLE Decoration. Respekt till dem!

Jag får nästintill gåshud när jag ser det här formidabelt utformade omslaget, på aprilnumret 2021, i form av en illustration som både känns som just en illustration och ändå ett foto. Genialt! Gåshud + abstinens! Att göra omslag var något jag gjorde under alla mina mer än 30 år med varumärket ELLE. Faktiskt, och helt utan konkurrens – det absolut roligaste jag visste! Tycker också att jag med åren utvecklade en fallenhet för omslagsrubriker. Att omslaget ovan helt är i avsaknad av text & rubriker beror på att det tillhör en specialupplaga som bara går ut till prenumeranter. Således redan ”köpta” exemplar som inte behöver locka lösnummerköpare.😉

/Svante