Ligusterklotet vaktar trappan ned mot de två sydliga etagerna av vår trädgård – två långsmala terrasser, magnifikt uppburna av rejäla naturstensmurar. Nu handlar det dock inte om varken liguster, trappa eller ens terrasser – utan istället de fyra äppelträd som Walter Bauer planterade här 1955. Fyra sorter som mognar fyra olika tidpunkter – från sensommar till sent på hösten. Så självklart att det ska vara så, tänker jag när jag tänker till. Men då måste en tänka och det gjorde förstås han. 😉 Det första strax efter ligusterklotet, sedan radar de upp sig längs staketet som avgränsar mot terrasserna. Knotiga och smått deformerade – kanske mest beroende på att de inte fått den kontinuerliga skötsel och omvårdnad som måste till, under de här 65 åren som förflutit … tycker dock att det ändå finns en estetik och ett stort mått av charm just för att de inte är perfekta. Starka personligheter, helt enkelt.
I förgrunden ett japanskt rödbladigt körsbärsträd – som snötyngdhet, i kombination med storm – totalt demolerat. Vi kommer att behöva ta bort det helt och ersätta med ett nytt. Tyvärr. Viktigt just på den här platsen eftersom körsbärsträdet, med sitt utbredda växtsätt, tjänstgjort som ett gigantiskt levande parasoll – över den uteplats varifrån jag tar bilden. Svårt, för att inte säga rent omöjligt, att fånga äppelblom på bild, förutom i extrem närbild. Hursomhelst blommar de här fyra träden MER än någonsin, särskilt nummer tre!
Ekbacken, i skogen bakom vårt hus, upplever nu sina sista och skiraste ”1000-nyanser-av-grönt-dagar” innan allt blir ”en-nyans-av-grönt”. Tar den smällen skulle ändå vilja njuta lite till! Och visst, vi skulle behöva städa undan lite – detta är dock också livet …
En bild från i våras och från andra hållet. De två terrasserna skrudade i vitsippssnö och trappan upp till närträdgården.
Inser att det går absolut inte att göra någonting, i det här hushållet, utan att det är någon, läs: en dvärgpudel som heter Musse, som ska ha allt fokus på sig. Här försöker en stackars pressfotograf från TT Nyhetsbyrån utöva sin profession och bara ta en bild på mig och Maria Soxbo. Vad händer då? Ser jag inte en svart, lurvig pudelsvans på en rumpa i vädret, där nere och borta åt vänster? Såklart jag gör! Hade min mamma fortfarande varit i livet skulle hon lika såklart utropat – ”var ska sleven vara om inte i grytan?”. Ett av hennes favorituttryck. Nu också mitt! 😉
Maria Soxbo, en av de tre initiativtagarna till Klimatklubben, frilansjournalist med bas i sitt instagramkonto, @husligheter och sin inredningsblogg, husligheter – var här hemma för att göra en intervju med mig. Känner mig inte det minsta obekväm eller orolig över situationen eftersom Maria är en skicklig och erfaren skribent. Dessutom var vi kollegor på redaktionen under en period när Maria jobbade på ELLE och jag var chefredaktör på ELLE Decoration. Den så kallade vinkeln på texten är inredning, arkitektur och trädgård utifrån min hemmiljö – Villa Sundahl. Men också med utgångspunkt ifrån mitt långa yrkesverksamma liv som journalist inom inredning/livsstil. Det finns inget jag har lättare för, eller tycker mer om, än att prata om inredning, arkitektur och trädgård – ämnen som, förutom att ha fyllt mitt yrkesliv, också är en passion och ett intresse rent privat. Privilegierat!
Reportaget, i bild och text, är beställt av TT Nyhetsbyrån som, förutom nyheter, levererar featurematerial till alla Sveriges lokaltidningar. Och då framförallt deras helgbilagor. Resultatet är tänkt för någon gång i mitten av sommaren – dock vet jag vet jag inte exakt när och var. Reportaget går som sagt ut som ett erbjudande till nyhetsbyråns kunder över hela landet, så det kan hamna i allt från Göteborgs-Posten till Sundsvalls tidning.
Vilken gudabenådad dag när sommaren gjorde succéartad entré i Stockholm, i Sköndal och förstås – i Villa Sundahl och vår trädgård. Som ljuset och grönskan är i detta nu … det är bara just idag och några dagar till. Så håll i hatten och dygna – ja, så skulle jag säga om jag inte vore så gräsligt kvällstrött. Har egentligen inga problem med det eftersom jag ändå älskar morgnar och vill gå upp tidigt. På den här grusplatån – utanför vår så kallade ”bokentré” och då följaktligen under bokarnas lövverk med ett idealiskt silande sol-skugga-läge – huserar sedan några år vår köksträdgård. Det är viktigt att avståndet till köket är minimerat så att det är nära till hands. Vi odlar i upphöjda odlingsbäddar i form av träramar – men också vanliga krukor och trätunnor. Det har visat sig att den ”upphöjda” formen är idealisk för grönsaksodling. Självklart för att det blir ett bättre odlingsklimat då jorden hålls varm ”ovan” jord men också för att det inte blir riktigt, riktigt lika lätt för mördarsniglarna att komma åt godsakerna. Visst, de tar sig upp hit eftersom det finns något som de vill ha, om än upphöjt – det tar dock lite längre tid, varför det är lättare att hinna klippa dem … Mycket är redan på G, som till exempel lök i olika former, men också sallat. Återkommer senare till själva grödorna.
Kolla på rotvältan längst bort och ungefär i mitten av bilden. Ser inte så stor ut härifrån – men det är den! Någon slags tornado drog snabbt över och igenom vår tomt förrförra söndagen, med resultat att en hel dunge av rönnar ”stupade” – med rötter och allt. Nåväl, inte särskilt mycket att fästa i för de rötterna, med berghällen så nära inunder. Men ändå. Växthuset klarade sig med bara några meter till godo. Och det var ett dån utan like. Hiskligt vilka krafter naturen besitter.
Här har jag backat några meter och är inne i vardagsrummet. Naturen och köksträdgården utanför är precis lika vackra härifrån som ute. Om inte vackrare. Sett härifrån är det två högklassiga målningar jag ser! Precis som husarkitekten, Eskil Sundahl, och trädgårdsarkitekten, Walter Bauer, avsåg. Deras gemensamma utgångspunkt var att Villa Sundahls samtliga fönster skulle vara just ramar till de målningar som den omgivande naturen och trädgården består husets invånare med. En helt ny vy från den här punkten är också den över vårt nya och återanvända växthus från Sweden Green House. Oj, tänker jag mer än en gång när jag sneddar genom vardagsrummet, på väg från sovrummet till köket … Är det där vårt? Japp – det är det!
Visst måste en säga att det är ett fågelår i år! Jag kan aldrig minnas att jag någonsin sett så mycket småfåglar pila runt i trädgården. Någon/några av arterna har redan en, om inte två, flygfärdiga kullar bakom sig. Det känns någonstans sympatiskt och även hoppingivande att något i vår värld är helt opåverkat av den mänskliga samhällskrisen. Detsamma gäller förstås naturen och trädgården i stort som dras med sina egna kriser om än kanske inte av samma dignitet. Eller förresten – varför inte. Tänker till exempel på alla ekars blad. Ska det här bli tredje sommaren med parasitangrepp som gör att löven inte ens hinner slå ut – innan de skrumpnar ihop i en slags klorofyllös gråhet ?
