Min alldeles egna hustomte fixar inför fredagsmyset

Han ser smått bekymrad ut därnere, kanske mest för att jag baxat upp mig på en rejäl bergsknalle. Tänker säkert – hur ska han komma ner? Nåväl, det går att rulla … tänker jag. Eller också är det för att även om precis

hur

mycket rammel som helst är bortforslat, efter byggnationen – återstår det

minst

lika mycket till. Ändå ser det redan, i mina ögon helt OK ut. Problemet i sig är att där det nu står ett ståtligt återanvänt växthus från Sweden Green House – var tanken att det skulle ha stått ett kombinerat uthus/redskapsbod/vedbod/hönshus. Precis där! Nåväl, växthuset kom ”emellan” och som jag brukar tänka – allt har sin tid. Förutom att vi inte har någonstans att ha våra grejer, sörjer jag ändå mest över att det inte verkar bli något hönshus i år heller. Eller vem vet, det är fortfarande bara februari och kanske på tomtens rakt motsatta sida – på en av de två terrasser där det på sikt också är bikupor inplanerade … Det höga

Gunnebostängslet, som inringar hela vår tomt, är återställt och nu är vi åter fredade från skogens djur, läs: rådjur.

Räv på kaninjakt lär hitta in ändå – men den stora rådjursfamiljen som huserar på berget bakom oss torde inte längre ens försöka göra sig besvär. Vårt stängsel, i original från 1955, är dessutom grönt – så när klorofyllen ansluter, syns det inte. Jag fattar ändå inte de starka, ofta hatiska, känslor som just stängsel från Gunnebo ger upphov till. För mig skulle det inte ens behöva bli ”osynligt” – jag tycker om den enkla och funktionella estetiken i form av romber. Ett stängsel som ser ut som vad det är – ett stängsel, helt enkelt!

Doften av vedrök, med karaktäristisk björkarom, sprider sig upp till min utkikspunkt. Tro det eller men det är egenproducerad björkved, från en megastor björk som vi  fällde förrförra sommaren. Sågade upp, klöv, travade och torkade. Ingen människa, som själv inte gjort det, kan ha det minsta begrepp om hur mycket brännbart material det blir av en enda björk – om än stor sådan. Ljusslingan bestående av en vanlig julgransbelysning, fäst på ett smalt kopparrör från Bauhaus och upphängt horisontellt får bli kvar.

Visst, den var tänkt som advents- och juldekoration … men nu känns den inte längre som vare sig det ena eller andra. Mer en dekoration som för – februari. Tänker efter och då tillstöter såväl mars som april och vem vet … sommarkvällar är ofta mörka! 😉

/Svante