… som om det alltid sett ut så här – ett gott betyg!
Först av allt ska sägas att när vi flyttade in här för sex år sedan var det här nordöstra hörnet av vår tomt en stenig slänt fylld av lövsly – helt bortglömd. Och som heller inte gick att använda till något i kraft av just – stenigheten och att det var en slänt.
Efter ett års permanent trädgårdsbyggarbetsplats utan skönjbart slut – börjar nu slutet kunna skönjas … På platån runt och till vänster om den orange bänken, ingen förändring – som tidigare år kommer köksträdgården att husera här i sina upphöjda odlingsbäddar. Strategiskt placerad såtillvida att det är närmast bokentrén, som vi kallar den, och därmed också till köket – förstås! Trappan av långa kantstenar i granit där nedersta trappsteget ”sliter sig” och sticker iväg åt höger är den detalj som jag mest glad över. Men självklart också terrasseringarna – med gigantiska grundstenar som ”bärare”, också i granit, som vi fått från en riven lada på Tistads slott i Sörmland. De känns som om de alltid varit där. Ej i bild här, jag står på en av dem och tar den här bilden, men jag återkommer till dem.
Dock allra mest ”som om det alltid varit där” – är vårt återanvända växthus från
. Kunde helt enkelt inte ha fått en bättre placering. Hade lite ångest, till en början, för att det skulle kännas som att växthuset ramlat ned i en grop. Icke så. Inte det minsta gropkänsla utan tvärtom – trots att det ändå ligger lite lågt. Ja, om inte i en grop, så iallafall i en sänka. Känslan på såväl farstubron, som platsen i den utsprängda hörnan av berghällen, är ombonad och dessutom helt i lä för det flesta förekommande vindar.
/Svante