Äppelkriget

Ligusterklotet vaktar trappan ned mot de två sydliga etagerna av vår trädgård – två långsmala terrasser, magnifikt uppburna av rejäla naturstensmurar. Nu handlar det dock inte om varken liguster, trappa eller ens terrasser  – utan istället de fyra äppelträd som Walter Bauer planterade här 1955. Fyra sorter som mognar fyra olika tidpunkter – från sensommar till sent på hösten. Så självklart att det ska vara så, tänker jag när jag tänker till. Men då måste en tänka och det gjorde förstås han. 😉 Det första strax efter ligusterklotet, sedan radar de upp sig längs staketet som avgränsar mot terrasserna. Knotiga och smått deformerade – kanske mest beroende på att de inte fått den kontinuerliga skötsel och omvårdnad som måste till, under de här 65 åren som förflutit … tycker dock att det ändå finns en estetik och ett stort mått av charm just för att de inte är perfekta. Starka personligheter, helt enkelt.

I förgrunden ett japanskt rödbladigt körsbärsträd – som snötyngdhet, i kombination med storm – totalt demolerat. Vi kommer att behöva ta bort det helt och ersätta med ett nytt. Tyvärr. Viktigt just på den här platsen eftersom körsbärsträdet, med sitt utbredda växtsätt, tjänstgjort som ett gigantiskt levande parasoll – över den uteplats varifrån jag tar bilden. Svårt, för att inte säga rent omöjligt, att fånga äppelblom på bild, förutom i extrem närbild. Hursomhelst blommar de här fyra träden MER än någonsin, särskilt nummer tre!

Ekbacken, i skogen bakom vårt hus, upplever nu sina sista och skiraste ”1000-nyanser-av-grönt-dagar” innan allt blir ”en-nyans-av-grönt”. Tar den smällen skulle ändå vilja njuta lite till! Och visst, vi skulle behöva städa undan lite – detta är dock också livet …

En bild från i våras och från andra hållet. De två terrasserna skrudade i vitsippssnö och trappan upp till närträdgården.

/Svante