Vardagsrealism – blir till konst fångad i en skickligt målad akvarell

Vardagsrealism på en bild hämtad ur mitt instagramflöde från den 27 januari. Mitt excentriska sätt att hänga klockor bottnar i min profession som art director/layoutare – att gruppera objekt och tänka i format av tidningssidor. Och den utmaning som ligger i att hitta en spänning mellan objekten. Att hitta en a-ha-känsla! Klocksamlingen i sig är en blandning av högt och lågt – bokstavligen. Min egen favorit är den största, inte för att den är störst, utan för att den är helt unik. Förresten, kanske lite för dess monumentalitet. Den har suttit då en bank någonstans i Danmark och jag ropade in den på Lauritz.com för om jag minns rätt, 500 kronor. Ingen annan hade lagt något bud. Den är megatung i kraft av den kvadratiska träplattan i fonden är i tjock och massiv palisander. Urtavla och siffror som sitter subtilt fästa, med distans till träplattan, är också tjocka och massiva, dock inte palisander, utan mässing. Nästa favorit är den näst största – som jag misstänker är typ ett mästar-/gesällprov från någon utbildning, med sin utsökta intarsia i olika träslag. Och förstås, den lilla gröna med pendel, som dras upp med nyckel en gång i veckan. Den är när jag tänker efter – allra finast! 💚den!

Vardagsrealism kanske mest också i form av min så kallade ”snarkmaskin”, heter korrekt benämnt CPAP, som står längst ner i John Kandells klassiker, hyllan ”Pilaster” för Källemo som är mitt nattduksbord. Maskinen sprutar oavbrutet in luft i mina luftvägar, via en näsmask, och gör att jag inte längre snarkar, inte längre har några sömnapnéer – andningsuppehåll, har en god och ostörd nattsömn, till sist och inte minst, tvärtom viktigast – ger min omgivning en god nattsömn. Sedan snart 10år har såväl jag som familjen nya liv.😉 Brandsläckaren, en av husets fem (5), står precis där den ska stå, lättillgänglig vid sängen – om något skulle hända nattetid.

Hursomhelst – då händer det här:

En avi från Postnord dimper ner i lådan precis innan Alla Hjärtans Dag som säger att jag har en stort brev att hämta på mitt utlämningsställe, Sköndals tobak uppe i centrum.

Ett kuvert jag öppnar andäktigt och blir stående mållös, och fortfarande andäktig inför. Stående länge, länge – flankerad av den övriga familjen. Kuvertet rymmer den här otroligt fina akvarellen, målad med bilden i mitt instagraminlägg, av den 27 januari, som förlaga. En trogen följare sedan många år av såväl min blogg och instagram, som vad jag stod för och gjorde i mitt förra jobb som chefredaktör – konstnären heter Kristina Dunér. Hemsidan finns här!

WOW! Vilken gåva!

Återigen bekräftas, och underbyggs för framtida behov, min envisa och oupphörliga tro på den goda människan.

/Svante