Det

hela började med en liten oskyldig sväng till Oscar & Clothilde. För er som inte känner till Oscar & Clothilde, så är det en fantastiskt inspirerande inredningsbutik i Stockholm, där jag hade min blogg förut (alltså, inte butiken, utan på deras hemsida).

Ni som däremot redan känner till Oscar & Clothilde sitter antagligen och skrattar lite nu. Er kan man nämligen inte smälla i att det finns något som kan beskrivas som”en oskyldig sväng” dit. Ni vet, att man trots noll på kontot, iförd handklovar och tvångströja och är fullpackad med valium ändå kommer därifrån med någonting: En liten rolig ask. En ljusstake i form av en orm. Eller – som i mitt fall – en gigantisk cementfot. En fot som kommer att göra hela inredningen, intalar man sig själv. En fot som kommer att ta rummet till nya, oanade höjder. Ja, jag tänker säga det: en magisk fot.

IMG_9739

Här ser ni foten i ett fönster i en liten etta som jag inredde i höstas. Stor fot i liten etta? Funkar!

 

Denna fot väger alltså närmare 30 000 kilo – känns det som när man släpar den över Stureplan mot Östermalmstorgs tunnelbanestation. Den tar upp ett helt säte på Roslagsbanan. Den är omöjlig att ha under ena armen medan man letar i fickan efter nycklarna med den andra armen. Den är omöjlig att få grepp om. Den är helt och hållet onödig. Men den är också helt och hållet oumbärlig, min gigantiska fot.

När min man Kaltbach (vi har svårt att enas om ett bloggnamn åt honom, och därför lånar han namnet från olika ostar i inläggen. Just nu är han uppkallad efter en Schweizisk hårdost, som precis som min man är grottlagrad och passar mycket bra till en torr riesling) kom hem från en lång dag av kundbesök lade han inte genast märke till foten, trots att jag stod och hoppade förväntansfullt upp och ned intill den.

E87D4516-0197-4F68-B2DD-7DEE68AE5721

Det var ungefär där pallen står på fotot, som jag stod när jag hoppade upp och ned.

Han gav mig istället en förbryllad blick medan han slängde sig ned i en av fåtöljerna i vardagsrummet och började gå igenom posten som jag aldrig tar in från brevlådan eftersom jag slugt skyller på att jag har tappat bort nyckeln (den ligger i mina glittriga skor). Efter en stund, mitt i ett erbjudande från Kicks, lade han märke till den märkliga stämningen i rummet.

IMG_4014 2

”Vad är det som händer här?”, frågade han nervöst och såg sig ryckigt omkring. Hade jag målat om något? Var  vardagsrummet omgjort till sovrum? Var soffan bortbytt mot ett matsalsbord? Nej, allt såg ut som vanligt, förutom att hans fru studsade upp och ned. Högst oroande.

Det gick med minutiös precision att avgöra det exakta ögonblick som poletten föll ned:

  • Avtagande ansiktsfärg
  • Vidgade pupiller av äckel och chock
  • Hämmad talförmåga
  • Yvigt gestikulerande i riktning mot foten.

För att inte uppta för mycket av er tid kan vi sammanfatta det hela med: Foten är inte populär hos Kaltbach.

Faktum är att den är extremt impopulär hos alla män jag känner!

Samma kväll kom nämligen några av våra bästa vänner över på middag.

Foten, som självklart blev den naturliga samlingspunkten i all sin gemytliga skönhet, väckte omedelbart avsky och förakt hos männen och beundran och habegär hos kvinnorna. Redan 20.02 var åsiktsfördelningen ett faktum, och kvällen kantades därefter av allt hätskare kommentarer:  ”Vad är du för en sort människa, egentligen?”,  ”Det känns som om jag inte känner dig” och ”Jag skulle ha planterat knark i din väska och skickat gränspatrullen på dig, så hade vi aldrig behövt utsättas för det här!”. Middagen åts under tryckt tystnad och några av männen sparkades ur taxin när det var dags att åka hem.

IMG_1663 3

Här har vi en sådan fot i en annan lägenhet som jag har inrett. Jag inser att jag nu har använt den i två projekt, så nu är det slut med fötter. Det blir en tuff avvänjningsperiod, men man måste gå vidare.

Jag känner dock att vi har ständig jämvikt här hemma, trots foten. Så länge Kaltbach har en permanent installation på köksbordet av papper/gymhanddukar/tre-fyra datorskärmar/klassfoton från 90-talet/låda med nycklar, så kan jag ha en gigantisk fot helt utan dåligt samvete.

 

Men nu vill jag veta:

Vad tycker ni och er respektive om foten? Väcker den starka känslor hos er också?

Ta hand om er, och glöm inte att flytta runt på saker, fluffa kuddar och arrangera soffbordet! Viktigt att prioritera i dessa tider.

Kram!

PS! Om ni vill kan ni rösta på min blogg och mitt Instagramflöde i Rum21 Awards. Det vore sååå uppskattat! Man kan rösta varje dag fram till 29 mars.

Jag tävlar som nummer 31 för Årets Inredningsblogg  och 142 för Årets Instagramflöde. Länk har ni här. TACK!

IMG_4949

/Sofia

 

 

  1. Linda skriver:

    Den står på min inköpslista tillsammans med en ljuvlig hand från Jonathan Adler. Mannen utsparkad sonen älskar båda ❣️

  2. Jag älskar foten! Har sett en stor hand som jag också älskar i en annan butik. Jag har inte visat foten för mannen men handen fattade han inte alls storheten med

    1. Åh, en stor hand låter väldigt intressant! Nej, visst är denna oväntade aversion mystisk?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..